Vad är det med missbrukare och djur? Vad är det som gör att de som inte är kapabla att ta hand om sig själva, absolut ska ha djur som sällskap? Det borde finnas en lag som förbjuder missbrukare att ha husdjur…

Vad är det med missbrukare och djur?
Vad är det som gör att de som inte är kapabla att ta hand om sig själva, absolut ska ha djur som sällskap?
Det borde finnas en lag som förbjuder missbrukare att ha husdjur och det borde finnas ett regelverk som hindrar människor som är mitt uppe i sitt beroende och i sin egen skit, att ha djur som sällskap! Missbrukande missbrukare, kan omöjligt tänka själva, andra får lov att göra de åt dem!

De finns och de syns överallt, de egoistiska missbrukarna, som släpar runt på sina hundar eller katter och inte kan ta hand om dem, och inte sig själva heller!
Jag blir så illa berörd!
Jag blir ledsen och jävligt arg!
Det är frustrerande att se djuren fara illa och det blir maktlöst, eftersom man inte kan göra så mycket åt det och dessutom blir i alla fall jag, jävligt förbannad!
Djur är utsatta och sårbara redan från allra första början och de är totalt utelämnade till sina ägare och har ingen möjlighet att själva bestämma eller avgöra om de behöver räddas och få villkorslös uppmärksamhet och kärlek, av någon som är kapabel!

Det svider i mig, när jag får reda på att hundar är inlåsta i flera dygn och inte får komma ut och kissa, för att husse eller matte söker och jagar droger! Tyvärr har jag fått höra, vid flera tillfällen, om missbrukare som tror att djuren har det bra och mår gott, emedan sanningen är den att de inte har någon som helst koll på sina hundar och katter, och att husdjuren därmed inte får ordentligt med mat och inte heller får komma ut och göra sin ”toalett”.
Det gör ont i hela mitt hjärta, när jag ser dessa missbrukare sitta på en bänk i sällskap av sina polare och ”nodda”, för att de fått i sig en skön dos av Heroin eller mängder med Alkohol, och deras sällskapsdjur sitter eller ligger bredvid och bara kan se på, observera och antagligen vara hungriga, emedan missbrukarjävlarna njuter av sitt rus!
Pengarna går till viktigare saker än hundmat eller kattsand; Drogerna först! Alltid!
Tyvärr så vet ju jag hur det är med det där…

Här om dagen, och denna händelse sitter på min näthinna och i min ältande skalle som en repig LP-Skiva, mötte jag en ung man på cykel.
Han var oerhört tärd av sitt missbruk, mager, sammanbiten och väldigt skitig, du får ursäkta mitt ordval, och i sin famn hade han en liten, liten, tunn, rädd och kolsvart kattunge!
Den kattungen var absolut inte mer än ett par veckor, högst, och klängde sig fast vid bröstet på den unge mannen, så gott han nu kunde. En svart liten varelse som var totalt värnlös, alldeles för liten och förmodligen livrädd, då ögonen var uppskärrade som två runda gula tefat.
Han ropade på mig från långt håll, den unge mannen, och kom vingligt cyklande emot mig… Han ville låna min tändare!
Han vaggade fram och åter där han stod med cykeln mellan benen, och försökte att tända sin cigarett! Hans ögon var nästan slutna, endast två smala springor avslöjade att han faktiskt inte sov och han hade fullt jobb med att hålla kattungen vid bröstet!
Han pressade käkarna hårt samman, tuggade och såg nästan ut att idissla, talade till mig, så gott det nu gick, mellan hårt sammanpressade läppar.
Han berättade om sin ”kompis” katten och förklarade för mig att katten hade ramlat ned från hans balkong flera gånger och att han haft svårt att finna rätt på den somliga dagar och kvällar. Kattungen, flinade han brett emot mig, hade varit ute en hel natt i ösregn och klarat sig ”utmärkt” och i hans tycke var den lilla krabaten stark och tuff! ”En överlevare! En stark liten kille”!

Jag tappade fattningen! Jag blev nervös och bestört! ”Jävla idiot”, tänkte jag, ”varför har du en liten kattunge, när du själv helt uppenbarligen inte kan ta hand om dig och ditt eget liv”!
Men… Jag gjorde ingenting!
Jag sa inget! Jag blev rädd. Orolig och nervös… Man vet aldrig vad en påtänd missbrukare kan göra och ta sig till…
Så…. Jag gjorde ingenting alls… frågade inte om jag kunde ta kattungen och jag gjorde heller inga försök att hindra den unge mannen ifrån att dra vidare på sin skattjakt efter mer droger! Och jag, mitt fega kräk, vågade inte ens ifrågasätta honom!
Jag hade ju kunnat fråga om jag inte kunde få köpa kattungen av honom, eftersom pengar alltid är det viktiga och det primära i en missbrukares tillvaro, men fann inte orden i situationen! Jag var för skraj och adrenalinet pumpade av ilska, så jag kunde bara inte!
Och jag hade ju kunnat fråga om han verkligen ansåg sig vara kapabel att ta hand om ett litet liv!? Men nej… Jag fann mig inte! Jag vågade inte… Jag är en jävla fegis!
Jag hade kunnat spela med en stund och bara tagit kattungen ifrån honom  och gått min väg!

Det sitter som ett betongblock i bröstet!
Kattungens ögon flyter upp på min näthinna precis när jag ska somna!
Varför? Varför sa jag inget?
Varför agerade jag inte? Varför tillät jag hela situationen glida mig ur händerna, när jag hade möjlighet att ifrågasätta och visa prov på mitt civilkurage!

Jag följde faktiskt efter honom, när vi skildes åt, eftersom jag kom ut ur min förstelning, men dock gick jag till fots, emedan idioten vinglande cyklade iväg med ena handen på styret och med den andra näven i ett hårt grepp om det lilla livet emot sitt bröst!
I mitt sinne tänkte jag att; ”Han kanske cyklar omkull någonstans, eller sätter sig och somnar på en bänk och då… då skulle jag kunna passa på och rycka åt mig katten”…
Den unge mannen försvann förstås och jag hann naturligtvis inte efter honom!
Och jag… jag känner mig missmodig och tänker att jag borde ha gjort mer!
Jag skulle ha kunnat… Jag är en fegis!

Och mitt samvete, detta ständiga världssamvete, fräter sönder mitt hjärta och min själ!
Och ja, jag vet att jag inte kan eller har möjlighet att rädda alla djur som far illa och jag kan inte heller tala alla egoistiska och självcentrerade missbrukare tillrätta, men just i det där ögonblicket och i det där mötet, hade jag faktiskt kunnat agera och verkligen göra någonting åt det hela, göra en skillnad!
Fan… Jag blir så ledsen och förbannad på mig själv, för jag hade, på ett schysst och konstruktivt sätt, kunnat rädda ett litet liv och jag vet ju… den lilla katten blir inte gammal!
Så jag får lov att leva med det, att jag ingenting gjorde åt situationen.
Jag är en fegis. Jag är rädd.
Jag blir illa berörd och jag skulle vilja skälla och skrika och berätta om mitt eget missbruk och säga till de där missbrukarjävlarna, med sina trasiga och sköra husdjur; ”Vem gav dig rätten att ”försöka” ta hand om ett oskyldigt liv, när du inte ens kan ta hand om dig själv! Försvinner allt jävel vett med missbruket? Egoistiska skitstövlar”…
Och jag själv kan svara på det där sista; För där drogerna går in, går vettet och det sunda förnuftet på promenad och återkommer inte förrän ett tillfrisknande är i stånd och missbruket är lämnat, över och utagerat.
Och innan dess så ska missbrukare inte ha djur, för de far förbannat illa och en drogberoende kan omöjligt ta hand om ett djur, när de själva befinner sig i absolut misär och inte ens klarar av att sköta sin egen hygien!

Tack för att du läser och tack för din tid! Hoppas att du inte tog illa upp för mina grova ordval, men jag var och är tvungen att få detta ur mitt system, för det skaver och det blir sårigt i själen, ju mer jag tänker på det!
Var rädd om dig därute och ta hand om ditt husdjur! De är värdefulla och totalt utelämnade till oss människor, de räknar med oss och förväntar sig villkorslös kärlek ifrån sina hussar och mattar!

På återläsande och Väl Mött / Arthur
(Foto och Bilder; Per Lundström. Våra två katter; Myran och Tuss/Tanten)