Jag vaknade så ruskigt tidigt i morse och kunde omöjligt somna om.
Jag klev upp och gjorde mig en svart kopp kaffe och kände efter, verkligen kände efter, hur jag mår och hur själen kändes.
Jag kände mig okej!
Jag kände mig mer tillfreds i kroppen och tankarna snurrade inte kring min värdelöshet, oduglighet och mitt ständigt dåliga samvete. Döden var frånvarande!
Jag kände för övrigt att det är lite mer liv och glöd i kroppen, och att det kändes mer positivt och ”skönt” att vara människa.
Men… som alltid, tyvärr, så vågar jag inte riktigt känna efter hela vägen ut och jag vågar inte heller tro på att det är hållbart, för jag vet ju att det kan vända och att det kan bli ett svart sjöslag i hjärtat och skallen, under dagen, så riktigt säker kan jag inte vara.
Men jag upplever en ny känsla och en ny glöd!
Det känns nytt och det känns okej.
Jag hoppas så att det är den nya medicinen som börjar att ge verkan!
Jag tycker att jag varit deprimerad och ledsen så länge nu, att jag hoppas att det vänder och jag blir en gladare och ”roligare” människa.
Jag vill, som jag skrivit så många gånger tidigare, få vara med, leva och njuta av livet och vara levande.
Det känns okej, i skrivande stund!
Jag är okej!
Dock, om jag nu ska flika in en liten negativ detalj när det kommer till biverkningarna, så är jag tröttare än vanligt och oerhört dåsig och såsig, och många timmar av helgen har gått åt till vila och sömn, men däremellan har tillvaron varit okej, och DET känns nytt för tillfället!
Jag har varit mer levande och mindre negativ och destruktiv, och det är bra!
Jag kanske analyserar och benar upp saker och ting alldeles för mycket, men… Ja, jag vet inte hur jag ska försvara min person kring det, men jag är och har alltid varit analytisk, tänkande och grubblande, men de senaste dagarna har de varit mer av den positiva sorten av grubblerier och söderdelning av alla mina tankar! Jag försöker att ta vara på det.
Men som sagt, jag sover bort min fritid och jag vilar mycket och jag hoppas verkligen att just de där är övergående, för resten av biverkningarna kan jag faktiskt stå ut med!
Jag vill bara få ”komma upp” och ”komma ut” ur detta vakuum, andas på något vis, och få vara med, träffa vänner, umgås och så småningom återgå till arbetslivet!
Jag ska dit! Banne mig! Fortsätt läsa