Du var ett stöd! Det bästa som kunde hända en vilsen människa! Du var en clown ibland, drev med mig och skrattade med mig, och du var förbannat hård och kaxig, andra gånger. Du pushade mig och sa hela tiden; ”Lite till, ett möte till, be ännu mer och se till dig själv, FÖRST”!

IMAG0115_1Vad jag kan minnas, så berättade jag aldrig hur mycket du betydde för mig och hur mycket du gjorde för mig, som är av största betydelse för min drogfrihet och mitt nya liv som nykter, hel och ren.

Jag kan tyvärr inte nämna några namn, men du vet mycket väl vem du är… En Pärla och en klippa, hård som granit!

Jag tror aldrig att jag sa Tack. Gjorde jag det?
Vad jag kan minnas så berättade jag aldrig för dig att; Utan dig och dina kunskaper och ditt mäktiga förstånd, så hade jag aldrig överlevt och klarat mig så här långt!

Det där sista återfallet, för två år och nio månader sedan, då jag hade varit hel och nykter i nästan nio månader… det där förbannade återfallet som tog mig till det slutgiltiga valet att falla ner på knä och be om hjälp. Rädda mig! Hjälp mig!
Trasigheten, uppgivenheten och det där fullständiga bönfallandet, när jag behövde vägledning ut och bort ifrån mitt destruktiva beteende och liv och då kom du och tog ett hårt grepp om mitt liv och sa; ”Gör bara som jag säger”!
Och jag bad dig om vägledning och sa; ”Jag gör precis vad som helst”.
Och jag gjorde det… jag gjorde som du sa.
Jag gjorde nära nog allting du bad mig om.
Jag lämnade allt och alla som hade med mitt tidigare liv att göra. Klippte alla trådar med dem som ännu missbrukade och med alla de som inte var bra för mig och mitt tillfrisknande!
Jag gav upp mobiltelefonen, bytte sim-kort och tog bort min ”gamla” Facebook-sida.
Jag ändrade adresser och blockerade människor ifrån att komma åt min e-mejladress och jag gick till kyrkan och jag bad på mina bara knän; ”Hjälp mig! Rädda mig! Jag klarar inte detta utan hjälp”!

10428942_1445931145664362_1473713987_nOch jag gick på otaliga Tolvstegsmöten, för min andlighets skull, och jag avstod ifrån att umgås med alla de andra på de Stödboende där jag bodde och där du arbetade och var verksam.
”Umgås inte med människor som inte har bestämt sig! Omge dig inte med människor som strular! Håll dig till vinnarna och de människor som du säkert vet önskar gå på samma linje som du själv”!
Minns du?
Jag blev så jävla ensam! Jag blev så oerhört tom och den nya plattformen som jag skulle bygga åt mig själv att stå på, blev så skör och tunn.
Du var ett stöd! Det bästa som kunde hända en vilsen människa!
Du var en clown ibland, drev med mig och skrattade med mig, och du var förbannat hård och kaxig, andra gånger.
Du pushade mig och sa hela tiden; ”Lite till, ett möte till, be ännu mer och se till dig själv, FÖRST”!
Jag gjorde som du sa och jag gjorde så gott jag kunde. Jag jobbade vidare och jag stretade på, och när jag var ensam grät jag så jag skakade och jag tyckte så förbannat synd om mig själv.

Och det saknades pengar efter det där återfallet, som jag ångrade så djupt, och det fattades mat och hyran till Stödboendet blev försenad och det var julhelgen och dagarna mellan jul och nyåret 2013. Allt var ju stängt och ingen fanns att nå!
Och jag försökte att ordna upp det där! Du ringde för mig räkning till Socialförvaltningen och vi försökte båda, tillsammans med en av dina härliga kollegor, att arbeta för att saker och ting skulle ordna upp sig och detta emedan chefer och ansvariga för Stödboendet skrattade och sa; ”Han är körd! Han klarar inte detta! Tror han verkligen att han ska få vara här gratis”?
I ärlighetens namn skulle jag ha kunnat spotta på dem, för jag var så jävla arg för bristen på stöd och sympatier! Och jag var så förbannad för att de som var ansvariga för boendet bara tänkte på budget, pengar och totalt glömde bort att se människan bakom missbruket och förödelsen av ett liv i drogträsket. ”Sympatier ger inga pengar”…
Och till mig sa hon, chefen och den ”underbara” kvinnliga ”bossen”; ”Tror du att vi bedriver välgörenhet här? Tror du att du kan vara här kostnadsfritt”?
Och ändå… Hon visste ju att vi arbetade för att ordna med de där pengarna, att vi stressade, ringde, mejlade och verkligen gjorde allt vi kunde och ändå; ”Tror du att vi bedriver välgörenhet”…
Och vi bad Socialförvaltningen om hjälp, bönade och bad, och fann en klausul vi kunde åberopa och… och det löste sig ju.
Långt in i februari 2014, började det att ordna sig.

IMG_1169Inga pengar, ingen mat och jag var så stressad psykiskt att jag blev till ett streck av mitt forna jag.
Inget busskort och jag vandrade över hela Stockholm till de där förbannade Tolvstegsmötena, och vägrade att tjuvåka på tunnelbanan!

Och så det där förbannade mötet med min ”Sponsor”, som visade sig, efter något år, vara en kvinna som endast satte sig själv främst och med förhoppningen om att få synas och höra hur ”duktig” hon var! Hon som tog hand om dem som var vilsna och bortkomna, emedan alla andra tyckte att hon var ”strålande, härlig och fantastisk” som ställde upp och erbjöd så mycket av sin egen tid. En besserwisser av stora mått, som lämnade dem som tyckte annorlunda och uppfattade tillvaron på ett helt annat sätt än hon själv, åt sidan och travade på i sitt eget uppdiktade hjulspår.
Hon sökte uppmärksamheten, strålkastarljuset, för arbetet hon gjorde för andra! Hon ville synas och höra hur bra hon var och hon var den som red omkring på sina höga hästar och som  själv inte kunde styra sitt eget liv och sina egna relationer, utan att tillfråga och bli vägledd av sin egen sponsor, ”guru” och mentor. Hon var helt låst vid andras vägledning, åsikter och tänkande! En jävla marionett! Jag blev så jävla arg, när jag genomskådade henne! Alla hennes ord och meningar var sagda av andra och själv kunde hon inte fatta ett enda beslut om sitt eget liv!
Besviken, förbannad och arg! Jag kan fortfarande känna den där ilskan… En oförrätt!
Jag växte med tiden ifrån henne och insåg att jag blivit större, starkare och mer insiktsfull än hon och detta trots att hon läste sig till allting hon kunde…
Och det patetiska, varje gång en ny kunskap föll i hennes högtravande gödselstack, när orden föll ur hennes mun; ”Nu fattar jag! Den här gången är det på riktigt! Nu har jag förstått”…
Och egentligen, begrep hon ingenting och var dessutom förbannat snabb på att ”skuldtrippa” sina små adepter med ord som; ”Och jag som har ställt upp för dig… Och jag som har ordna det här för dig… Och jag som”…
Och minns du vad du sa? Kommer du ihåg? ”Bara du har svaren! Bara du vet och bara du kan avgöra vad som är bäst för dig! Lyssna inåt och du VET att du har svaren och kunskaperna”…

SAM_0381 (2)Och jag sa till dig, vid något tillfälle och vid ett av alla våra bra och konstruktiva samtal; ”Du är som en bror för mig! Du är en av dem som jag önskade var mitt syskon och min bror”…
Och jag vet och kände att jag passerade en gräns där, en gräns för vad som är professionellt och korrekt, men jag var verkligen tvungen att säga det till dig. Det var och är så sant!

Men… det jag däremot inte kan  minnas att jag sa till DIG, är/var ett TACK! Ett genuint och schysst TACK!

Tack för att du fanns där!
Tack för att du var så kaxig och hård!
Tack för alla skratt och alla galna upptåg!
(Du är inte riktigt klok, tack och lov för det!)
Tack för att du fick mig att le och även be dig att dra åt helvete!

Du är en härlig man och en jävligt bra förebild och jag är dig ytterst tacksam för att du hjälpte mig på vägen och för att du sa; ”Gör som jag säger, så fixar vi det här! Skit i alla andra, för det är du som är viktigast i DITT tillfrisknande! Det är alltid ditt val och det är alltid du som bestämmer, oavsett om du väljer att ta ett återfall eller fortsätta att kämpa och kriga för nykterheten! Och du gör det för DIG SJÄLV och ingen annan! Du fixar det här”!

10490315_1457881924469284_1501521342_nOch jag måste bara få säga, att du var en av dem som hjälpte mig att lägga grunden för mitt tryggare jag, trygg i drogfriheten och trygg i mina beslut att tänka till, se objektivt på mig själv och fundera över val, konsekvenser och resultat!
Tack för att du finns! Tack för att du fanns där för mig!
Och de människor som ska påbörja sitt tillfrisknande idag och i detta nu, hoppas jag får förmånen att möta dig och ditt medmänskliga, men kaxiga och rättvisa jag, för du är en klippa och en sten! En stor bergfast sten!

Återigen; TACK, för att jag fick vara en del av din tillvaro och TACK för allt du gjorde för mig och mitt väl!

Väl Mött och en Varm Kram / Arthur

(Foto/Bilder; Arthur.
Bilder från de första månaderna efter ett genomjävligt återfall under julen 2013. Bilderna är från det rum som jag bodde i, på nämnda Stödboende, tidigt under 2014!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s