Döden är fortfarande frånvarande och jag… jag känner mig okej. Och det känns som om huvudet laddar om och gör en reboot, emedan den fysiska kroppen inte hänger med alls! Det går för fort kanske?

11873_1416254525298691_520482782_nGårdagen spenderade jag på balkongen. Så även idag.
Musik, vatten och kaffe.
Det känns som om det är de allra sista sommardagarna nu, så jag passar på att sitta därute och försöker att bara vara och njuta.

Det känns bättre i psyket, det gör det!
Det känns smidigare att vara jag.
Dock måste jag ändå få tillägga att dåsigheten och tröttheten som medicinen ger, i form av biverkningar, driver mig till vansinne.
Men å andra sidan… Jag är okej! (Jag vågar knappt skiva det!)

Jag har ju varit väldigt trött, under eoner av tid kan tyckas, men i jämförelse med denna sömnighet och ”lullighet”, så var det tidigare ett skämt! Den tidigare tröttheten fann jag nog okej, lite gnällig över den också förstås, men just nu är jag dåsig mest hela tiden!
Jag tror inte att jag har varit så ”luddig” och halvsovande tidigare, utanför missbruket vill säga, och ändå är huvudet på väg emot ljusare funderingar, gladare tankar och ibland, faktiskt, inga funderingar alls! Ja, du läste helt rätt! Skallen är tyst emellanåt och det surrar inte så förbannat mycket av allting och ingenting, och det är nytt och väldigt skönt! Fortsätt läsa