Jag känner ibland att jag är taskig och elak, bland annat emot min man, men det är bara för att jag är trött och försöker till det yttersta att ”hänga med”, vara glad och positiv och snäll. Man orkar inte alltid det, att vara snäll.

svartvitUsch! Jag är så förtvivlat trött på mig själv, mina ord och funderingar. Jag är så trött på mig själv… Blir lite lätt illamående faktiskt…

Ibland vet jag inte vad jag ska hitta på att berätta, eller skriva om.
Idag är en sådan dag.
Jag gillar att skriva och jag skriver mycket och det är väl lite märkligt med tanke på hur psykiskt illa det har varit.
Eller, ja… det är ju ”knas” fortfarande, men det känns bättre.
Jag kan dock uppleva att det svänger väldigt, från en schysst morgon och förmiddag, till en eftermiddag och sen kväll som blir till ett gytter av ren skit.

Jag känner ibland att jag är taskig och elak, bland annat emot min man, men det är bara för att jag är trött och försöker till det yttersta att ”hänga med”, vara glad och positiv och snäll.
Man orkar inte alltid det, att vara snäll.
Jag blir irriterad när han ständigt frågar mig varför jag suckar så djupt och mycket, och jag kan bli förargad när han frågar hur min dag har varit, när jag känner att han borde veta vid det här laget…
Han borde väl veta varför jag ännu suckar så djupt och han borde veta att mina dagar mest består av vila, sömn, promenader och eventuellt något läkarbesök eller ett möte på Socialförvaltningen.
Jag har slutat att sucka i hans närhet… Jag besparar honom det också…
Jag har varit deprimerad, mer eller mindre, i snart två års tid och kanske att det skulle kunna finnas förståelse hos honom då…
Varför fråga och varför påpeka?rosor-i-svartvitt
Men å andra sidan… han lever sitt liv och befinner sig i sin egen värld och sfär, och jag själv lever som jag gör och dessutom ”håller på” med ytan, fasaden och ”låtsas som om” att det är bättre än vad det är…
Så hur ska han kunna veta, när jag faktiskt är en sådan jävla bluff?
Det handlar om, från min sida, att skydda, värna om och vara rädd om de närmaste i min ”familj” och vänkrets, för jag vill inte att de ska bli lidande, känna oro eller bli illa till mods. Och ja, jag är en pajas…
Dessutom har jag alltid varit bra på att dölja och ”snygga till” min inre sorgsenhet och mina inre rädslor, så att det inte ska återspeglas på utsidan, så det kan bli svårt för honom, och mina närmaste vänner, att läsa av hur det egentligen är!
Jag berättar ju sällan, så det är klart att frågor om suckar och hur dagarna har förlöpt är relevanta.
Och ibland hinner jag inte tänka till och känna efter, utan är så trött och bedövad av allting, mig själv och medicinerna, att jag fräser ifrån och klär mig i en fasad av snobberi och förmätenhet.
Dumt. Korkat. Jävligt högfärdigt! Vem tor jag att jag är?
Men jag försöker att förklara och säga att jag inte orkar och att han, och mina få vänner, borde veta hur jag har det, men som sagt… det är jävligt svårt att läsa av människor som spelar teater för att skydda sig själv och andra.
Jag berättar när mina dagar är okej och när jag kommer dithän att jag faktiskt mår bra, så talar jag om det också… tills dess så får jag lov att lära mig att bli tydligare och snällare..!
Nog om detta…

img_2608Jag upplever ibland att jag har bråttom. Jag har inte tid…
Bråttom tillbaka till livet och verkligheten och bråttom att få börja leva och känna att livet är ganska schysst ändå.
Här om dagen skrev jag att det kändes bra att vara jag och att hela tillvaron var fin och ”mjuk”.
Det föll senare fram emot kvällen, neråt och bortom förnuftet, men jag kände känslan när jag satt på balkongen i solen och tänkte; ”Var det så här det var? Är det detta som är att leva och känna njutning? Så här, och kanske lite till, vill jag må och vara”.
Det var en så skön och bra dag. Det var njutbart och jag hade faktiskt, helt ärligt, glömt bort hur den där känslan känns och är, att vara hel, lite gladare och tänka att jag får vara med lite till.
Det är förbannat jobbigt när det vänder lika snabbt. Som den gamla klyschan; ”Upp som en sol och ner som en pannkaka”. Fast pannkakan består av mer skit och dynga, än ägg, socker och vetemjöl.
I alla fulla fall, så kan jag tänka och tro att jag har någonting att se fram emot och att jag kanske, men bara kanske, eftersom jag är en tvivlare numer, kan få må som en prins och njuta av livet och att vara levande en vacker dag.
Jag känner ju att jag börjar bli bitter och besk och har funderingar över varför just jag ska behöva ha det så här, och när ska detta vara över, och varför kan ingen jäkel förstå, och hur kommer det sig att just jag drabbas, och vad beror det på?
Det finns naturligtvis inga svar.
Det skulle väl i så fall vara; Varför inte!?
Lika väl jag, som någon annan kan man ju tycka, eller hur? Ingen kommer ju undan livet och ingen av oss kommer att överleva det här skämtet heller och det, min vän, förenar oss människor.
Grattis till oss, vi kommer alla att vara döda en dag… Förr eller senare, vi hoppas på det sista, så lägger vi näsan i vädret och då kan det väl vara skönt om man kan tänka, när man drar sin sista suck; ”Livet var ganska bra och fint ändå”…

Väl mött, trevlig Fredag och ta hand om dig… / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s