Den korta novellen om Enögda Ivar och den unga fröken Hertha… ”Det går rykten på gården bland ungarna och grannfruarna, att Enögda Ivar skulle ha spelat bort sitt emaljöga i ett kulspel i sin ungdom”…

hornstullTjocka Hertha, som hon kallas av de andra barnen i kvarteret, sitter på stentrappan till porten,  i sin storblommiga tunna sommarklänning, vid Långholmsgatan, Hornstull, och väntar på sin mamma. Hon pillar och petar lite i ett av hålen på sin klänning, och väntar snällt på att mamma ska komma ner från femte våningen.

Mamma ska städa hos de vackra folket på Östermalm och Hertha måste följa med, för det finns ingen som kan se efter henne, medan mamma arbetar.

Och unga Fröken Hertha sitter där och tänker, funderar, och har en hel mängd med frågor att få svar på, då hon sitter och betraktar gubben med den oformliga potatiskroppen, som rycker ogräs kring utedasset på bakgården och muttrar tyst för sig själv.
Han, farbrorn, Enögda Ivar, som ingen egentligen vet så mycket om, väcker fler frågor än vad det finns svar att uppbringa… Irriterande, tycker Hertha.

Enögda Ivar, som bor i det slitna, brungula och fula gårdshuset, är portvakt, ordningsman och fastighetsskötare, i en och samma person.
Han skrämmer alla barnen på gården och även de förbipasserande snorungarna på gatan, som han brukar morra efter så snart han kan. ”Nedrans Snorungar”, muttrar han vresigt. 
I hans värld är det inte barn, små flickor och pojkar, nej, det är bara i vägen, ”små-skit” och för ett sjuhelsikes oväsen!

De är skitungar, snorungar och ungjävlar som bara är till besvär! Fast han säger det aldrig högt förstås, den sura gamla enögda gubben, för det får man inte, utan han väser det mest och pressar de fula orden tyst mellan läpparna. ”Ungjävlar”, väser han, ”skitungar ska vara tysta”. Fortsätt läsa