Kanske att jag ska arbeta med missbrukare så småningom och ta dem i nackskinnet och ruska om dem och fråga dem själv; Tror du verkligen att jag är så dum att jag går på ditt jävla skitsnack? Tror du det?

Man behöver inte se ut som ett ”nutcase”, för att vara ett!
Man behöver inte se galen och trasig ut, för att vara just det; Trasig och galen!

Som människa behöver man nödvändigtvis inte återspegla vem är och hur det känns inuti, på ytan och den yttre fasaden. Man kan gå på knäna, gråta sig tårlös innan kvällen och verkligen känna hur själen klöser, river och trasas sönder, i sin ensamhet, innan sömnen kommer som en stunds befrielse.

Man kan vara en sjuk människa, utan att det syns utanpå.
Jag sa, inte direkt ordagrant förstås, detta till läkaren idag, vid mötet på Psykiatrin. Han höll förstås med.
”Vi höjer dosen på din medicin, för att kickstarta din hjärna ordentligt, okej”?
Ja! Ja! Ropade själen!
Hurra, Hurra, skrek kroppens fyra extra kilon, i hopp om mer och större sällskap!
Och jag själv..? Jag känner bara; Om detta blir bra till slut, om det är vad som krävs, så absolut! Vi kör nu! Stenhårt!

Befria mig för fan! Hjälp mig nu! Det RÄCKER!

Jag bjuder på en Prosadikt skriven för några år sedan. Jag uppskattar den själv. Om saknad, sorg, minnen och det svåra med att släppa taget… om en annan människa…

Om jag håller om mig själv, kan jag låtsas att det är dina armar som håller om…
Och detta som var så vackert, målades i kaskader av svart.
Och du… Snälla du… Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam.

Ibland räcker det med att se ”vår” gata på någon av tunnelbanans alla kartor, för en annalkande tsunami, en jordbävning eller ett vulkanutbrott.
Det brister inom mig.
Det springer en kyla över ryggen och upp över huvudsvålen.
Kroppen rister till och jag önskar gråten och tårarna.
Vågor av känslor slår hejdlöst över mig, okontrollerat. Känslorna av sorg, saknad och maktlöshetens; Om jag bara kunde göra annorlunda.

Jag vill vråla där på perrongen, skrämma förbipasserande med mina skrik, få dem att förstå känslan i magen och kroppen.
Tanken som formar sig ögonblickligen är; Herregud, vad jag älskade dig! För det gjorde jag väl?
Och inuti mig hörs den vidriga rösten av längtan och saknad. En bottenlös önskan att få göra om och göra annorlunda.