… Så igår kom ambulansen och hämtade henne. Sent på eftermiddagen. Jag fick ångest, eftersom jag inte varit delaktig i hennes tillvaron och för att jag faktiskt tagit mod till mig och sagt; ”Nej”!

bagarmossen_480x250.jpgOnsdag förmiddag.
Jag grubblar och tänker till, Grattis till mig! Det fungerar, fortfarande! 
Det är, som alltid, kaffe och Frukost-teve och en hel del musik.
Jag är ensam hemma i Bagarmossen… Eller ja… Jag och mina spöken…

Ambulansen kom igår, på eftermiddagen, och hämtade min gamla och skröpliga granne. Hon är väldigt gammal och ganska skruttig.
Hon är från Kroatien och har bott i Sverige i över trettio år.
Jag förstår inte vad hon säger.
Hon behöver inte lära sig svenska, tycker hon, för hennes son och barnbarn hjälper henne. Men hon pratar ändå! Hon pratar och pratar och pratar. Hon pratar mer än gärna, med mig! 
Det har gått så långt, att jag med mina nojor, inte vill vara ute på min uteplats, för hon ”hugger mig” direkt när jag kliver utanför dörren.
Jag brukar passa på att sitta ute sent på kvällen eller tidigt på morgonen, för hon stör mig. Jag vill vara ensam och ifred!

I början var hon oerhört insmickrande och vältaligt smörjande, men på väldigt dålig Svenska förstås.
Hon sa att jag var duktig, stilig och en väldigt bra granne.
”Kunde jag kanske rensa hennes rabatter? Skulle hon ordna med kaffe”?
Jag förstod ju direkt att hon behövde min hjälp och att hon önskade en bra granne som ”ställde upp”, utöver anhöriga som kommer till henne varje dag!

För övrigt är större delen av gården involverad i hennes planteringar och rabatter.
De vattnar och ordnar med det enklare görandena. Dock inte jag! Jag vill inte!
Jag kan knappt ta hand om mig själv, så varför engagera sig i sina grannar! Nej!
Jag vill vara utanför och det även om den skruttiga gamla damen fiskat och verkligen försökt att få mig att förstå, att hon är handikappad, sjuklig och behöver någon som handlar en liter mjölk till henne då och då.
Hon stör mig. Hon tittar in genom mina fönster.
Hon studerar mina rosor och suckar.
Hon går gärna fram och åter utanför mina fönster och tittar och tittar.
Jag har sagt till henne att inte göra så. Jag har bett henne att hålla sig, väldigt vänligt förstås, eftersom jag är en snäll människa, på sin egen uteplats och inte vid mina köksfönster och jag… Ja, jag får dåligt samvete!
Hon behöver ju hjälp. Hon är så ensam. Hon vill så gärna prata. Hon vill så gärna… Och jag? Nej! Jag vill inte och jag orkar inte.

renderJag har ibland önskat att hon kanske kunde flytta!? Kanske att  hon kunde bo och vara någon annanstans?
Hon är för ”på” och hon tar för mycket av min energi och jag med min trassliga psykiska ohälsa, orkar inte, vill inte och ”lämna mig ifred”!

Så igår kom ambulansen och hämtade henne. Sent på eftermiddagen.
Jag fick ångest, eftersom jag inte varit delaktig i hennes tillvaron och för att jag faktiskt tagit mod till mig och sagt; ”Nej”!
Och jag fick ännu mer dåligt samvete när det första jag tänkte var; ”Jag kan sitta ute hela eftermiddagen och tidiga kvällen! Jag kan rensa ogräs i morgon och jag kan sitta ute och dricka mitt förmiddagskaffe”.
Fy fan vad jag är elak och egoistisk!
Jag är förbannat taskig och ändå… Vem kommer först i mitt liv? Vem är det som är viktigast i min tillvaro? Vem måste hålla ihop och vara den som kommer först i min vardag, om detta med livet ska fungera? Jo… JAG!
Och ingen av de anhöriga tycks ju ha dåligt samvete, fastän de vet att hon har två hundar som behöver komma ut, att hon behöver mer hjälp än vad hon vill erkänna och dessutom vill hon inte ha Hemtjänsten springande hos sig, så varför ska jag?
Varför ska jag känna det som om jag gjort fel och inte ”ställt upp”?
Jag intalar mig att det inte är mitt bord, inte mina apor, därför inte heller min cirkus!
Om, jag säger om, jag hade varit mitt gamla jag, då hade jag förmodligen varit den som hjälpt till, men jag orkar ju inte. Jag vill inte!
Jag behöver tänka på mig och mitt…

Sonen kom tillbaka till lägenheten igår kväll, sent.
Han var väldigt full. Han hade sin flickvän med sig som sällskap och grannens två hundar.
Han ramlade i grannens planteringar och hade lite svårt att komma in i lägenheten. Nyckel verkade inte passa?
De grälade sedan, högt och ljudligt med öppna fönster och det som slog mig var; Tänk om den gamla damen dött under dagen? Tänk om han var full, för att män gärna tar till flaskan i sin sorg för att dränka densamma och tänk om den gamla kvinnan inte kommer tillbaka mer och tänk om de måste börja städa, röja och få ordning på lägenheten och uteplatsen, som ser ut som ett boställe för en bondhustru? Rörigt med andra ord!

160904-borasdod-332169-se-gp-1-jpgOch igen, återigen, vaknar det dåliga samvete till liv.
För vem ringde ambulansen? Hur länge hade hon varit ensam och sjuk i lägenheten, innan någon slog larm?
Hade hon ropat på hjälp? Hade den äldre kvinnan slagit sig och var det någon som hörde henne, eller var det rent av så att sonen fann henne på eftermiddagen, sjuk och illa slagen, när han som alltid besökte henne?
Och, vad värre är, hade jag hört henne, men tänkt att ”hon gapar ju jämt, kärringen! Om hon inte skriker på sin son, så vrålar hon åt sina hundar, eller på barnbarnen”!
En ytterst krävande kvinna och hon hörs över hela gården, jämt!
Och hörde jag henne, utan att jag brydde mig om det?
Hörde jag kanske hennes rop på hjälp, men är så van att höra hennes gapande, att jag inte ens noterade att det var hjälp hon behövde?

Många frågor och inga svar! Inget nytt under solen således! 
Jag tänker inte ta reda på svaren heller, för det angår inte mig och jag är inte nyfiken… Bara det går bra för min granne och hon överlevde gårdagen…
Och förövrigt är det så typiskt mig, att börja grubbla över sådant där och det är så typiskt mig att snurra in i mina egna egoistiska funderingar och tankar…
Jag, jag och jag? Så jävla dumt!
Gjorde jag fel? Gjorde jag som alla andra människor; ”Sköt dig själv och skit i andra”?
Oavsett så får jag hoppas att det gått bra och att hon snart är hemma igen…

Och jag… Jag kan rensa ogräs i lugn och ro idag, ordna med mina fina blommor och dricka en lugn kopp kaffe utomhus i det vackra sensommarvädret, för ingen och inget kommer att störa mig under dagen…
Förlåt mig för det!

Ta hand om dig därute i världen och världsrymden!
Var rädd om dig och de dina… (Om du vill ta hand om dem som står dig nära förstås!)
Tack för din uppmärksamhet och tack för att du läser!
På återläsande och tack!

Väl Mött / Arthur
(Bilderna är hämtade via Google Bildsökning)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s