De ”bra” dagarna är döden mer frånvarande och jag grubblar inte så mycket kring döden och döendet, emedan de riktigt svarta dagarna håller döden mig i handen som en utväg och ett alternativ…

14287724_1782976011959872_1256510447_nGod morgon Världen, Alby och alla medmänniskor i den.

Hur har du det med kärleken idag? Hur står det till med livet? Lever du ännu?

De ”bra” dagarna är döden mer frånvarande och jag grubblar inte så mycket kring döden och döendet, emedan de riktigt svarta dagarna håller döden mig i handen som en utväg och ett alternativ… Det KAN vara en befriande tanke!

Det har funnits många dagar när jag inte orkat med livet och den enda utvägen tycks ha varit att få dö.
Jag ville inte mer! Orkade inte!
Det fanns absolut ingen anledning att vara vid liv längre eller att ta sig igenom dagarna!
Frågor som; Varför livet är, vad som är syftet, meningen med tillvaron och vad man ska med allt detta livet till, om man ändå inte är med och lever eller ens orkar ta för sig av smörgåsbordet?
Fullständig meningslöshet och värdelöshet.

Jag har frågat mig varför just jag har drabbats av detta sjuka, sorgliga och oöverstigligt matta och svarta!
Och jag har, varje morgon, försökt att finna anledningar till att kliva upp på morgonen för att påbörja en ny dag, igen, igen och om igen! Och jag gör det! Jag har gjort det, varje jävla morgon!
Vad är meningen? Syftet? Varför?
Varför all denna livsleda?
Varför all denna sorg och allt detta grubblande?
Varför är livet så orättvist och… Varför jag? Jag har inte förstått! Jag gör det fortfarande inte, men just nu vill jag i alla fall inte dö! Och svaret är ganska enkelt, egentligen; Ja, varför inte just jag?
Det är min måttstock för mina dagar, döden! De ”bra” dagarna är döden mer frånvarande och jag grubblar inte så mycket kring döden och döendet, emedan de riktigt svarta dagarna håller döden mig i handen som en utväg och ett alternativ… Det KAN vara en skön tanke att tänka!

i-vantan-pa-godotJag tog mod till mig, här om dagen, och berättade för en mycket nära vän om ”planen” som tagit sin slutgiltiga form i mitt huvud.
Jag vågade berätta för henne, att det finns ett planerat tillvägagångssätt, om jag faktiskt skulle vilja göra slut på mig själv och ge upp!
Men… jag berättade också att det inte är aktuellt, inte nu, inte då och faktiskt inte alls!
För jag är en människa och man med insikter, medvetenhet och kunskaper om mig själv och om livet, och jag är så pass eftersinnad och tänkande att jag med mitt fulla förstånd och mitt fina intellekt är medveten om att all denna gegga, sörja och alla de svarta tankarna inte är mitt sanna jag, utan endast ett sidospår av min riktiga natur! En depression!
Jag vet hur sanningen ser ut! Jag vet vem jag är, egentligen, och jag vet med säkerhet att jag gjort bra saker i mitt tidigare liv och att jag varit en bra och schysst kille, kollega, vän och medmänniska, det är bara det att jag har halkat ner i ett sidospår, ett dike, som jag har haft så svårt för att ta mig upp och ut ur. Och det har tagit tid att få hjälp och det har tagit ännu mer av min tid och min kraft att kriga för räddning och gehör…
Och det där sörjiga och destruktiva har tagit överhanden och gjort att jag känt mig oerhört maktlös, sorglig och fullständigt värdelös! Och tanken på döden, som en utväg, har växt till sig och funnit sin bana i huvudet och slutligen ebbat ut i en plan att kunna verkställa.
Dock har jag känt, vetat om, att det där inte är jag! Det är inte syftet med mig och mitt liv och det är inte den jag är…

13138935_10207812462244200_5832678399206395900_nOch… de ”bra” dagarna är döden mer frånvarande och jag grubblar inte så mycket kring döden och döendet, emedan de riktigt svarta dagarna håller döden mig i handen som en utväg och ett alternativ...

Jag förstår kvinnor och män som bestämmer sig för att ge upp, jag gör det!
Jag förstår att unga människor inte orkar och inte vill mer, jag är helt införstådd med det, för tanken har vuxit även hos mig och jag har haft resonerande tankar, funderingarna och även en plan för hur jag skall gå tillväga, om jag skulle vilja ge upp. Men som sagt…
Jag vet ju vem jag är och vad jag varit, och jag är inte en människa som ger upp så lätt!
Det är en nästan schizofren känsla och ett dubbelt varande.
Jag vet en sak, en sanning och känner mitt gamla jag mycket väl, och ändå så minimeras jag till ett ingenting, en sorglig blöt fläck, med värdelöshetskänslor, maktlöshet och dåligt samvete och det blir svårt att hålla fokus på förnuftet, sanningen om mig själv och mitt fina intellekt. Men jag har väl lyckats ganska bra, för annars hade jag inte suttit här och skrivit om detta, jag hade låtit det svarta äta upp mig och jag hade slitits sönder av allt det som gör så ont. Men jag sitter här och jag upplever att det börjar kännas bättre att vara jag… Varje dag. Lite till, lite mer och på väg mot livet, igen!
Det känns bättre att vara människa och äntligen; ”Gode Gud, låt detta vara över nu, åtminstone för en längre tid framöver. Låt mig få leva och överleva”.
Och idag, vill jag i alla fall inte dö.

De ”bra” dagarna är döden mer frånvarande och jag grubblar inte så mycket kring döden och döendet, emedan de riktigt svarta dagarna håller döden mig i handen som en utväg och ett alternativ… Det KAN vara en befriande tanke att ha med sig de allra tyngsta dagarna…

Väl Mött / Arthur (Bilder/Foto; Arthur & Per)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s