… så blir jag förbannad och ledsen för att min omgivning inte ser och kan läsa av mig, vilket blir oerhört svårt för mina nära att göra, när jag hela tiden ”kör på” och ”låtsas som om”. Jag är en hal jävel!

Det kändes höst, när jag öppnade balkongdörren i morse för katterna.
Hög luft, lite kyligare och friskt.
Men, om man vill, kan man sitta på balkongen under dagen ändå, för det blir varmt och skönt där ute.
Tänk… det är snart i slutet på September, jag fyller år om några dagar, och det är ännu varmt och skönt att befinna sig ute, i solskenet, och dricka sitt eftermiddagskaffe.

Jag befinner mig i ett märkligt vakuum.
Känslan är; ”Ingenting spelar någon roll längre och ingenting har mening och mål, och hela livet är ett stort jävla skämt”…
Och ändå så finns en känsla av hopp och tro, starkare nu än för några veckor sedan, i kroppen. Jag upplever att jag är ”på gång”, så att säga, och jag tror, verkligen tror, att jag kan vara på rätt väg. Jag ligger i startgroparna för att leva lite…

Med rädsla för att bli besviken, så tillskriver jag den ”nya” medicinen detta som växer till sig i bröstet (Klomipramin).
Och med lite oro och rädsla, så vågar jag skriva; ”Det kanske fungerar den här gången”?