… så blir jag förbannad och ledsen för att min omgivning inte ser och kan läsa av mig, vilket blir oerhört svårt för mina nära att göra, när jag hela tiden ”kör på” och ”låtsas som om”. Jag är en hal jävel!

14111563_1775107082746765_483769447_nDet kändes höst, när jag öppnade balkongdörren i morse för katterna.
Hög luft, lite kyligare och friskt.
Men, om man vill, kan man sitta på balkongen under dagen ändå, för det blir varmt och skönt där ute.
Tänk… det är snart i slutet på September, jag fyller år om några dagar, och det är ännu varmt och skönt att befinna sig ute, i solskenet, och dricka sitt eftermiddagskaffe.

Jag befinner mig i ett märkligt vakuum.
Känslan är; ”Ingenting spelar någon roll längre och ingenting har mening och mål, och hela livet är ett stort jävla skämt”…
Och ändå så finns en känsla av hopp och tro, starkare nu än för några veckor sedan, i kroppen. Jag upplever att jag är ”på gång”, så att säga, och jag tror, verkligen tror, att jag kan vara på rätt väg. Jag ligger i startgroparna för att leva lite…

Med rädsla för att bli besviken, så tillskriver jag den ”nya” medicinen detta som växer till sig i bröstet (Klomipramin).
Och med lite oro och rädsla, så vågar jag skriva; ”Det kanske fungerar den här gången”?

djavulsdansenDet blir svårt att hantera meningslösheten och maktlösheten inför livet och samtidigt känna att det börjar glöda någonstans därinne i själen och hjärtat.
Det blir dubbelt! Det krockar.
Det blir konstigt och samtidigt… Jag skrattar mer! Känner mer och är inte så avstängd.
Det sistnämnda är jag en jäkel på, att stänga av och stänga ner!
Jag har blivit så bra på det att ju fullständigt lurar och ”bedrar” alla omkring mig, inklusive mina få bästa vänner och min partner och man.
Det är naturligtvis inte bra, men det är en överlevnadsstrategi hos mig och jag vet fler med psykisk ohälsa som fortfarande känner så mycket skuld, skam och ångest, att det hellre drar på masken och skådespelet, än blir avslöjade som förlorare, loser, svaga och odugliga.
För i ett samhälle som blivit en kamp om vem som är bäst, har mest på sin ”att-göra-lista” och önskar göra karriär, så är vi med psykisk sjukdom inte intressanta.
Många av mina ”bekanta” vill inte bli påminda om svagheten hos människorna och det finns fler som blir undvikande, som om det smittar, och några till blir rädda, för det är ju så förbannat pinsamt med människor som inte klarar av att leva och inte klarar av sin tillvaro, och det är ju så jävla skamfyllt med människor som inte kan hantera sin livssituation, sina relationer och sina vardagliga göranden.
Dessutom blir det, för andra, ohanterligt och hjälplöst, att beskåda andra som går på knäna och krackelerar av psykisk instabilitet.
Mycket rädslor. Mycket oro och ännu mer av feghet och förfäran över hur en människa kan falla ner så totalt till botten och inte kunna ”ta sig i kragen, kamma till sig och skärpa sig”…
”Det är ju för fan pinsamt”!

lundellVi såg Djävulsdansen på SVT-Play här om kvällen. Om psykisk ohälsa.
Om medmänniskorna och de anhöriga omkring dem som är sjuka.
De första avsnittet var så gripande, brutalt ärligt och ”rakt på”.
Jag kände så väldigt väl igen mig. I mycket av det som återberättades, kunde jag sätta pekfingret på och säga; ”Just så är det! Precis så är känslan! Det där är min upplevelse och jag befinner mig där jag också”!
Den stora skillnaden är att jag ingenting säger! Tystnad! Berättar inte!
Jag återger inte och jag bjuder inte in till samtal, om hur jag mår.
Jag vill inte! Jag orkar ibland inte!
Och sedan, detta är obegripligt egentligen… så blir jag förbannad och ledsen för att min omgivning inte ser och kan läsa av mig, vilket blir oerhört svårt för mina nära att göra, när jag hela tiden ”kör på” och ”låtsas som om”.
Jag är en hal jävel! Jag är bra på att slingra mig!
Jag hade blivit en ypperlig skådespelare, för jag ljuger mig fram, lurar andra och även mig själv, naturligtvis, och jag anstränger mig till det yttersta för att inte andra ska behöva skämmas för mig eller känna genans för att jag mår som jag gör och är som jag är.

14089487_1775058269418313_827754876_nDet finns två sidor av mig; ”En som vill ge upp, strunta i det meningslösa och bara sova. Och den andra som krigar på, kliver upp varje morgon och gör saker och sina ”måsten”, för att det förväntas…”.
Och faktum är, eller frågan snarare; ”Hur länge orkar man ”hålla på”, innan man kraschar fullständigt och slutligen ger upp?

Jag skriver om det, jag berättar och försöker att förklara, för jag vill att du ska förstå hur det är och hur det har blivit, och samtidigt kan jag inte, i verkliga livet och i vardagens trivialiteter, bjuda på gråt, skrik, berättande och förklarande.
Att skriva är en sak och att återberätta med ord och meningar, muntligen, är en helt annan!
Det känns skörare och mer sårbart att verbalt sätta ord på kaoset och mörkret, än att plita ner stavelser och texter, som jag dessutom hoppas att du som läser ska förstå. Jag hoppas att du kan förstå och tyda vad jag menar och syftar till när jag skriver, för i mitt huvud och i mina texter, upplever jag, blir det mest grötigt, grottigt och kaosartat. Ibland är det svårt att ”följa tråden” på något sätt.
Jag vill sätta ord på och jag vill förklara och jag vill blottlägga det som är så svårt…
Och jag vill peta hål på skam och skuld och jag vill att du ska förstå att jag vet att samhället är på fel väg och att människor går sönder och faller i bitar, för att de inte längre hänger med i tempot som livet erbjuder idag.
Vi människor är inte byggda för all denna stress, fysiskt och psykiskt, som vi utsätts för och somliga av oss är mer sårbara och sköra än andra och går så småningom sönder av livets press och stress!

djavulsdansen-takidarobert-jpgTeveprogram som Djävulsdansen, där tjejerna Ann Höglund och Sanna Lundell blottlägger och öppnar upp för ett ”befriande” av skuld och skam, som är så satans mitt på och av yttersta vikt, är precis vad vi medmänniskor behöver!
Det var och är befriande att se och höra andra återberätta hur det är och hur det känns att vara en kantstött själ och samtidigt ”slå hål” på allt det där som samhället befläckat och pådyvlat oss; ”Det ÄR skamligt att vara psykiskt sjuk! Det ÄR Förnedrande att erkänna att livet är för svårt och det ÄR ångestfyllt att be om hjälp, att be andra ta hand om en och dessutom försöka att inte återspegla det inre kaoset, så att ”alla andra” blir lidande och illa berörda”.
Det är skönt och befriande att människor i offentligheten vågar prata om psykisk ohälsa och samtidigt behålla sin värdighet och integritet. Det behövs fler ”ansikten” som kan klä de själsligt sjuka med hud och ett yttre, och som samtidigt berättar att det kan hända vem som helst, hur som helst och drabba alla ! Det är skoningslöst när det väl sker en själv.

Ta hand om dig i världsalltet! Tusen tack för din uppmärksamhet! De bor mycket mod hos människorna!

På Återläsande och väl mött / Arthur
(Bilder/foto är hämtade via Google och SVT-play. Fotona i färg;)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s