Jag fyller år idag. Det är en av de saker som gör att jag vet att jag lever. Min födelsedag! Min dag… Grattis. Grattis till mig!!

tumblr_nwqmnslrmy1s96ze9o1_1280Jag fyller år idag. Det är en av de saker som gör att jag vet att jag lever.
Min födelsedag! Min dag… Grattis.
Grattis till mig!!

Tidig morgon. Bara fötter och bara ben. Bruna, efter sommarsolen.
Sommaren är slut och hösten har tagit vid.
Hösten bär färger av glädje. Gult, rött, orange och vackert blårött.
Verandan. Jag sitter och vaknar till liv, på trätrappan mot gårdsplanen till.
Ögonen vilar på ängarna och skogen, långt, långt där bortanför.
En filt om axlarna och en stor varm mugg med hett kaffe, mellan mina händer.
Det värmer, men fötterna blir kalla. Rått, kyligt och raggsockarna ligger i farstun.

Det bor en trötthet inom mig just nu. Trött.
Det är på gränsen till uppgivenhet. Igen! Snälla någon, var tar man vägen?
En nyvunnen vän satte orden på det där, ”att inte riktigt hinna fram”, för känslan är att allting är ofärdigt på något vis. Ingenting blir riktigt klart eller redo att ”lämna över och lämna ifrån sig”. Livet rusar på och jag, förlamad, ser hur de passerar.
Jag är less och trött. Ledsen och förvirrad, detta trots nya mediciner.
Igår infann sig det gamla välkända; ”Jag vill inte mer nu”…
Det finns en önskan om att få fly, försvinna och aldrig, aldrig, mer återkomma. Jag vill inte mer och jag har ingen ro att låta verkligheten komma nära inpå.
Klyschan ”Livet på livets villkor”. Fuck You!
Jag vet inte om jag klarar av att simma omkring i allt detta liv. Och ändå… Det är snart slut… Kanske är det snart slut… Man måste liksom passa på att leva och njuta av tiden!?

farg-ggr-arthurJag låter min ena stortå leka lite förstrött med kvisthålen på verandans
trappsteg. Pillar lite med dem. Drar pläden tätare om axlarna. Någon eldar denna tidiga morgon, det doftar ljuvligt och bakom huset dansar älvorna en sista dans, inför vinterns vila och ro.
Dricker en mun kaffe, tänder en cigarett. Äpplen och päron är oplockade. Buskarna är inte ansade och har vuxit vilt de senaste månaderna.
Jag lyssnar på tystnaden. Fåglarna har redan tystnat med höstens kyligare dagar.

Livet snurrar på, för mig, i en galen fart. Jag hinner inte greppa allt. Jag sitter bredvid och tittar på. Livet var roligt en gång i tiden…
Får jag vara med? Varför är det svårare för mig, än för andra?
Alla dessa ”Varför-frågor” som aldrig får några svar…
Jag kommer på olika strategier för att klara mig igenom en del dagar, för somliga dagar har jag absolut ingen lust, ork eller ens tillfredsställelsen, att stiga upp ur sängen.
Jag att jag tappa bort oerhört mycket. Det är väldigt mycket sorg i det… Tårar, skuld och ångest. Sorgen bor i bröstet och härbärgerar resten av kroppen… 

En själslig avgörande vändning. Försämring, vändpunkt, och den personligt avgörande tiden.
Djupa andetag. Mer kaffe. Doftar och andas in. Tallar, barr och brända löv. Fukt, jordiga nyanser i dofterna och fruktträdens sötma i luften.
Livet. Detta är visst livet.

14225500_10208745154120914_787249585267627551_nIbland har jag glömt bort hur det är, hur det var och vilka redskapen är, för att kunna hantera livet. Ohanterligt att ordna med kaffe, en del dagar. Öppnar inte posten. Duschen får vara, äter inte, somliga eftermiddagar.
Trött. Vill inte. Vill. Vill inte leva längre.
Tomt på något vis. Och känslan, jag hinner inte, varför lägger livet sig inte till rätta? Jagar och stressar i sinnet och kroppen börjar värka och göra ont… Det gör ont överallt!
Det blir galet! Jag blir galen.

Ibland är alla tankar och känslor så överväldigande, att det ärligt talat känns som om att balansera precis på gränsen till galenskap!
Allt blir för mycket. Mycket av känslorna kommer samtidigt. En hel hop av tankar, funderingar, tyckanden och tänkande och det, inte att förglömma, på ett nytt onyanserat sätt.
Man blir sorglig av det! Eller jag blir! Jag får tala för mig själv!
Som en nyvunnen vän sa, ”somliga dagar har jag på mig min trygghetsuniform, gympabyxor, T-shirt, raggsockar och ett halvdant försök till leende och de dagrarna går jag inte ens in i duschen”.
De dagarna kan bli ganska många, i rad.
Den ena dagen läggs till den andra som adderas till en tredje… Vips har en vecka förlupit.
Där är jag nu. Inget blir gjort. Ingen ork finns. Lusten saknas och så kokar vi ner det med lite dåligt samvete och ångest, för allt det som inte blir gjort och resultatet blir samvete, slöhet och ”förbannade latmask”. Offerkoftan. Hårt stickad och svettigt varmt…

Kaffet är beskt. På tok för starkt. Hög klar luft, och över åkrarna och ängarna ligger ett tunt dis som lättar under morgonen. Älvorna ger sig av.
Jag drar filten tätare runt kroppen. Koppen med kaffe börjar bli avkyld.
Jag skall åka hem nu. Hem till mig och mitt.
Det blir bra igen. Allt blir alltid bra och med lite mer tid tillryggalagt, så ordnar sig allt, alltid… Alltid!

Jag fyller år idag. Det är en av de saker som gör att jag vet, att jag lever.
Min födelsedag! Min dag…
Grattis. Grattis till mig!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s