Jag vaknade med nyfikenhet, igår morse. Ett barns förväntan…
Det var som om sockerdricka skvalpade i magen och jag hade en egendomlig känsla av förväntan på hela den framförliggande dagen.
Födelsedagar har aldrig varit viktiga i mitt liv.
Sedan barnsben förringas de och saknar betydelse. Inte viktigt. Fånigt löjligt…
Det där med Födelsedagar… Jag vet inte… Den liksom försvann igår…
Förra året var det likadant. Poff, så var den dagen borta.
Ja, jag vet inte… Jag vill liksom mer, önskar mer och så vill jag bli överraskad…
Först blir jag besviken, men sedan kommer jag till insikt om att det ”bara” är en helt vanlig dag, som dessutom utmärker sig på så sätt att det blir ytterligare en milstolpe i mitt liv; Jag blir bara äldre! Kanske lite snyggare? Lite smartare och mer insiktsfull? Men dock slappare i hullet, lite rundare om magen och lite fler rynkor kring ögonen.
Jag är trött bara… Lite ledsen och trött… Det går över!
Känner mig stressad! Varför? Ingen som helst aning! Fortsätt läsa