Jag har duktighetskomplex! Jag ska prestera. Jag har alltid varit duktig på att arbeta och ”göra rätt för mig”! Jag har svårt att se på emedan andra gör sig nyttiga…

Nu är sommaren slut.
De sista riktigt tidiga sommarmorgnarna på balkongen, med kaffe och katter, är slut och över. Fåglarna sjunger ännu lite grann, men de sjunger ganska tyst och lamt, men dock!
Det har varit en fin sommar.
Mycket sol. Mycket ljus och väldigt mycket frisk luft och utomhus.

Det är sorgligt att jag inte mått bra.
Det är synd att sommaren har passerat och att jag inte riktigt fått vara med.
Det bor en hel del tårar i det, att jag varit så ”sjuk”… Det finns skam också, men mest o-gråten gråt.

Jag försöker att angripa den där sorgen ifrån ett annat håll och tänker; ”Jag har fått möjligheten att vila, ta det lugnt, fundera och grubbla! Och jag har faktiskt, tack vare min fina uteplats i Bagarmossen och min mans fina balkong i Alby, kunnat vara ute och sova, vila och njuta av värmen och solen. Trots allt har det varit bra”!
Oavsett hur det har varit i själen, så har jag försökt och ansträngt mig att njuta, vara njutbar, sansad och även försökt att företa mig saker och ting.

Om jag sätter tillvaron i perspektiv på hur det ser ut för många andra människor och hur mitt eget liv såg ut för några år sedan, så är det ärligt talat en förmån att kunna vara hemma, vila och befinna sig i lugn och ro, ”att få komma igen” på något sätt.
Det enda som stressar mig är alla ”måsten” och alla andra omkring mig, men jag vet och förstår ju att det mesta av det där ligger hos mig! Det är mina hjärnspöken! Det är bara min egen ihop diktade negativa sanning, som för övrigt inte alls stämmer överens med verkligheten!.
Jag har duktighetskomplex!
Jag ska prestera.
Jag har alltid varit duktig på att arbeta och ”göra rätt för mig”!
Jag har svårt att se på medan andra gör sig nyttiga, emedan jag själv inte orkar, inte vill och endast känner fullständig meningslöshet!

Det handlar om att omvärdera och förstå att livet inte blir som det en gång var.
Jag erkänner att jag längtar tillbaka till den där tiden för åtta eller tio år sedan, då jag var yrkesverksam, träffade kollegor och kände att jag hade roligt, var ”med” på något vis och dessutom var förbannat duktig på det jag gjorde.
Det var roligt med ansvar.
Det var kul att kunna ”ta hand om” andra och se till att alla hade det gott och bra! Jag gillade mitt arbete… Jag var bra på det jag gjorde!

Men under min värsta period av depressionen, så var jag inte ens bra i mitt yrkesliv. Jag var inte bra överhuvudtaget! Jag blev till ett ingenting, när det var som allra värst!
Och jag har grubblat så mycket över det som blev ”fel” och ”misstag” jag begick.
Och jag har även tänkt att jag förmodligen inte var så förbannat duktig som jag trodde…
Men jag vet ju, med mitt sunda förnuft och intellekt, att jag VAR bra och att jag VAR uppskattad! Det är bara nedstämdheten som talar och det är bara svärtan i själen som drar åt fel håll, så jag försöker att vara förnuftsmässig och tänka att jag gjorde ett schysst arbete!

Dessvärre är jag en man och människa som lyssnar mer på själen och hjärtat, än på mitt sunda förnuft, och dessa två påverkas som allra mest av depressioner och negativitet. Det tar överhanden, det svarta och det solkiga. Det blir det negativa och dåliga som blir facit och svaret på alla grubblerier, när man är nedstämd, fastän man EGENTLIGEN VET att sanningen är en helt annan!
Jag kan nog se det som är mer positivt just nu och jag tycker att jag är mer klartänkt och inte så splittrad. Mer nyanserad kanske och jag tycker att själen och förnuftet börjat samarbeta mer.

Jag har lovat mig själv, min Boendestödjare och även min kärlek och man, att försöka att sitta ner i båten och vara lugn, men jag känner att det börjar att brinna i kroppen.
Det börjar att brinna av längtan att ta itu med livet och ta itu med mig själv och verkligen börja leva! Men jag måste fortsätta att vara observant på mig själv dock och jag måste fortsätta att försöka vara lugn och fin, för jag bränner ut mig snabbt om jag drar igång olika projekt och olika göranden som jag längtar efter att få göra.
Meningslösheten bor kvar i bröstet, som jag skrev igår, men det finns en längtan och jag tror och hoppas att det växer till sig och att jag blir en starkare människa och man.

Jag hoppas att detta är början på slutet av en lång och mycket svart period! Jag hoppas verkligen att jag kan få ta för mig av livet och njuta nu!
Tänk om jag kan börja leva och vara levande igen, efter så lång tid..?
Men erkännas bör, att cynismen, sarkasmen och oron skaver i hjärtat… Jag förväntar mig dessvärre; Vad var det jag sa..?

Ta hand om dig därute i världen och vardagen!
Var schysst emot dig själv och dina medmänniskor! Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid! Jag uppskattar det!

På återläsande och väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)