God morgon och god förmiddag.
Hur har vi det med kärleken idag? Brinner ännu lågan?
Det blev inte så många ord skrivna igår.
Jag parkerade vid datorn fler gånger och tänkte att någonting kort och fyndigt kan jag väl förmå mig att skriva om. Nope! Inte nåt’!
Och även om jag har ett litet ”lager” med inlägg, så kändes dessa inte aktuella eller ens intressanta att bjuda på, så då fick det bli en Blogglös dag.
Det var en trög och lite dyster dag för mig igår.
Det var absolut inte den där obehagliga svärtan som jag levt med så länge, men det var någonting som drog mig nedåt och bortåt…
Ingen förklaring till det! Tror jag…
Jag fann ingen orsak och jag grubblade inte så mycket över det heller. Det fick vara. En dålig dag bara!
Men… Det kan ha varit tröttheten som tog död på mig och humöret igår. Tröttheten… Denna ständiga följeslagare.
Det där som aldrig riktigt lämnar mig. Alltid trött och dåsig! (Medicinhelvete!)
Jag var kanske extra trött igår, eftersom jag dagen innan snodde runt i min mans lägenhet och städade, pysslade och fixade. Hela dagen gick åt.
All energi under Onsdagen fokuserades och lades på städning och tvätt och jag ångade på som sjutton och tog mig inte heller tid för en välbehövlig vila under eftermiddagen.
Det kom förmodligen surt igår. Återhämtningen. Vilan. Irritationen, som orkeslösheten ger. Sorgen, som insikterna ger, att jag inte är så kraftfull längre som jag varit. Och acceptansen som inte alls fanns där igår. Acceptansen att ”det är som det är” och det är bara att leva så gott jag förmår…
Det var lite gråtmilt mest hela dagen.
Jag var i oerhört behov av fysisk kontakt. Behövde kramar och smek.
Och… sa jag det till min man, Per, att jag behövde det? Sa jag till honom att jag bara skulle vilja ligga i hans famn och vila. Nej!
Men det blev en dag med promenad, lite att inhandla, vi besökte Dollarstore i Fittja och sedan blev det ytterligare en promenad hemåt. Välbehövligt, men trögt som sjutton. Det blåste, regnade och var kallt… Men det blev av och vi fick inhandlat det vi hade planerat…
Och hemkommen efter en kylslagen dag, så fick jag ett par timmars vila och även ett skönt, varmt, välgörande och avslappnade bad, framemot kvällen. Jag behövde det och det var oerhört skönt.
Dessvärre somnade jag i badet, men det har jag inte berättat för min partner, Per. Det var ingen fara, för jag vaknade till när jag sjönk ner i vattnet, men det slog mig… att om jag varit kvar i missbruket och varit påverkad… så hade jag kanske inte vaknat när huvudet sjönk ner i vattnet. Det hade kunnat sluta riktigt illa. Men, som sagt, det var ju ingen fara och kroppen var med som den sig bör, när man somnar i badet av trötthet; Den vaknade till liv och larmade om att faran var i antågande.
Och sedan somnade jag på soffan, sittandes och vaknade till liv vid midnatt.
Gud vet hur länge jag satt där och sov, och det känns i ryggen och nacken idag…
Man ska inte sitta och sova…
Jag ska åka hem till mig och min vrå i världen, Bagarmossen. Jag tar mig hemåt framemot eftermiddagen, så att inte katterna blir ensamma så länge.
Det svider alltid i bröstet att lämna dem och det känns inte helt okej att behöva tänka på att de två är ensamma hemma, när min man arbetar.
Jag brukar trösta mig med att de i alla fall är två och att de har sällskap av varann, men det stör mig! En alltid skavande oro och tanke… De är ensamma och de har ingen att leka med eller vila tillsammans med under dagen, när jag inte är där… där i Alby.
Ta hand om dig därute i regnet och allt det grå! Det är Septembermånads sista dag, jag är fyrtiosex år, har ännu bruna ben och jag lever fortfarande. Alltid något att ta fasta på.
Tack för uppmärksamheten! På återläsande och Väl Mött / Arthur
(Bilderna; Per Lundström)
Vardagliga Anteckningar... 