Det är vackert väder, även idag. Höstväder. Träden på gården har redan börjat byta färg. Jag har suttit på balkongen från och till och tvättat lite tvätt.

Måndag.
Dagen startade som vanligt med kaffe, mjuka kattmagar och nyheter på radion och via webben.
Kollade lite på Facebook och bestämde mig för ännu en Facebooklös-dag. Det stressar mig lite, med Facebook. Jag blir lite nervös av det hela och jag tycker inte om att jag blivit lite beroende av det och dessutom har jag en förmåga att hetsa upp mig över idiotiska inlägg och människors oförmåga att vara källkritiska och se över vad de egentligen delar vidare på sina sidor, så… då gör vi någonting åt det och bara lämnar det som det är.

Och nu tänkte jag fortsätta skriva om just nämnda olägenhet, för att jag har somligt som gör mig förbannad och stressad, medan jag skiter i det…
Jag ägnar min blogg, och dig som läser, någonting helt annat…

Lite funderingar, en Söndag, i September… Jag vill ha mina mönster, rutiner och min enformighet, för att känna lugn och ro! Jag vill inte ha stök och plötsliga förändringar!

Det är Söndag.
Det känns bättre att vara människa.
Lite mer lust och glädje.
Lite mer av känslan att jag är på väg igen. Det är inte stadig på något sätt, men känslan känns ny och återigen hoppas jag! Det måste gå! ”Snälla någon, låt det fungera nu”!
Och jag är trött och dåsig. Oerhört sömnig och ibland är det på gränsen till medvetslöshet. Jag hoppas att det går över. Det är en biverkning av medicinen.

Jag tog mig ett varmt bad igår kväll.
Hade lite mysigt Hemma-SPA. Försökte njuta och slappna av. Somnade nästan i badkaret. Jag var så trött och det även om jag sovit under dagen och inte hade företagit mig någonting särskilt. Det finns lusta och det finns lite mer kärlek till tillvaron, men orken tryter ständigt och det stör mig.
Jag grät en skvätt. Oerhörd sorg för mitt liv. Oerhört sorgligt att det blev som det blev, och för detta grät jag… Man måste gråta ut sin sorg, det blir till stenklumpar i magen annars.
Men… Jag är på gång!
Det känns som om jag äntligen vågar förvänta mig ett positivt resultat. Så lång tid och nu först, över ett och ett halvt år senare, så kanske… 

Lite vackra bilder, från Sommaren som gick… Väl Mött / Arthur