Betraktelser från grubbleriernas hörn i världen… ”Jag trodde att Litium var tunga mediciner. Jag trodde då, att man blev totalt nerdrogad och väck”… FEL!

Första gången jag hörde talas om Litium, var jag kanske tjugo eller tjugotvå.
Då hade jag en klasskamrat, när jag läste på Folkhögskolan, som tog Litium för sin Manodepressivitet, som det hette då.
Jag trodde att Litium var tunga mediciner.
Jag trodde då, att man blev totalt nerdrogad och väck, som när man tar Stesolid, Rohypnol eller Halcion, och att syftet var att få patienten att ”stänga av och stänga ner”.
FEL! Jag hade fel!
Jag trodde att det var ett drogliknande preparat och min misstänksamhet och rädsla för medicinen blev inte bättre när min klasskamrat slutade att medicinera och blev fullständigt tokig och galen.
Hon klev så småningom in i en fullständigt manisk period och skrämde livet ur allt och alla, på skolan.

Bilder på Hösten, i gulaste gult, en Oktoberdag, i Alby, ensam…

 

 

 

Väl Mött / Arthur 

 

Reflektioner från Depressionernas hemvist, stat och territorium. Invånarantal, en stycken; Jag. Krigföring och armé; Litium. Grannländer; Ångesten, skulden och svärtans sjuka humor.

Reflektioner från Depressionernas hemvist, stat och territorium.
Invånarantal, en stycken; Jag.
Krigföring och armé; Litium.
Grannländer; Ångesten, skulden och svärtans sjuka humor.

Jag har bitit sönder en tand, Igen. Det gör lite ont!
Den har varit lagad, hel och fin, i snart två år och så, häromkvällen, bet jag sönder det ena hörnet av den.
Det skaver mot kinden. Blir som ett lite skavsår på insidan. Det gör lite ont!
Och är det inte märkligt att man absolut ska dit med tungan och pilla och peta, just på det stället där det är som vassast och mest trasigt?
Det gör lite ont… Det har nämligen blivit skavsår på den också… tungan alltså!