Jag sätter mig på köksgolvet varje morgon, med min mugg kaffe, och kliar på två varma kattmagar.
Det är meditation.
Det är mjukt och varmt.
Jag försöker att vara i ”här och nu”, koncentrera mig på husdjuren och känna efter vad det egentligen är jag gör. Smeker, myser och kliar dem. Mindfulness.
Den ena måste smekas samtidigt som den andra, för det blir lätt avundsjuka katterna emellan.
Vi sitter och halvligger där på golvet, en kvart kanske, tjugo minuter och umgås, och katterna spinner så att grannarna i våningen under torde höra dem.
Jag går sönder av kärlek till dessa två! De är verklig och sann tacksamhet!
Det var en kämpig natt. Vaknade från och till under hela natten.
Somnade på soffan förstås, i vanlig ordning och kröp ner i sängen runt midnatt kanske. Sedan har det varit besvärligt.
Upp ur sängen, tillbaka till sängen och upp igen.
Vaknade av olust och rädsla, och upp igen, sedan tillbaka för att försöka somna om. Det kändes i morse, i hela kroppen, att jag haft en orolig natt.
Jag har plockat fram penslar, block och färger.
Jag har försökt, i över en vecka nu, att sätta mig ner i lugn och ro och kladda med lite färger och former. Det har tagit emot. Det blir inte av.
Jag har burit dessa förbannade färger, penslar och block fram och åter mellan köket och gästrummet, för jag har inte haft det minsta lust och hela tiden har jag tänkt att; ”Idag tar jag mig tid, oavsett hur det känns! I dag ska jag sätta mig ner och bara leka och ha roligt med färgerna”.
Jag har burit tillbaka dem igen och sagt högt för mig själv och till katterna; ”Vad är meningen med det här? Varför ska man hålla på”?
Jag är ganska trött på mig själv!
Jag är oerhört trött på tillvaron och, med risk för att vara förbannat tjatig och bitter; Jag är jäkligt trött på livet.
En dag till. Lite mer och ytterligare en dag. Igen och om igen…
Jag frågar mig, det kanske ändå är dags att åka in akut och se till att få en paus i tillvaron?
Jag är jävligt trasig. Kanske skulle jag låta någon annan få ta hand om mig en tid? På sjukhus? Jag är så trött och tom…
Uppochner och lite mer, och hitochdit och ingenting blir ju bra… Inte riktigt bra. Fy fan… Så trött på det här, att jag spyr lervälling och tjära. Det kliar i kroppen av olust och ovilja!
Men, de riktigt fina dagarna blir fler och fler och jag upplever att de dagarna då det är nattsvart, blir allt färre! Nackdelen, dock, är att de nattsvarta dagarna blir mer kännbara…
Jag är stressad.
Vi, jag och min boendestödjare, måste få tag på läkaren vid psykiatrin, för att få till ett nytt sjukintyg. Han har varit på semester, och det får han ju, men det brinner lite i knutarna och jag blir orolig och nervös av det.
Det måste ordnas de närmaste dagarna!
Vi, jag och min boendestödjare, måste få tag på min Socialsekreterare vid Socialpsykiatri och höra efter hur det blir med mitt boende. Det stressar mig så in i norden! Hur blir det med ett vidare och mer permanent boende för mig? Hur ser planen ut och vad tycker de att jag kan vara värd att få tillgång till?
Och sedan är det tänkt att jag till våren ska börja arbetsträna eller studera och jag, inkluderat min Boendestödjare, måste få ihop en ”genomförande plan” för hur det ska se ut. Och… jag måste erkänna och tillägga, att börja arbetsträna eller plugga till våren, känns avlägset och som om det inte kommer att kunna genomföras!
Men å andra sidan så är jag ju på gång, jag mår bättre, trots att somliga dagar är dystrare än andra, men det känns bättre generellt och över lag.
De bra dagarna är fler, som sagt och jag upplever att det blir bättre och bättre, men det gör också att de dagar jag faller, så faller jag hårt och blir oerhört ledsen, trött och förbannad, för att det inte kan vara en skön och smidig raksträcka i livet, utan att det hela tiden ska vara skakigt och lite osäkert.
Just nu och i skrivande stund är jag okej.
Jag är helt okej just nu… Mer av det, önskar jag mig…
”Välkommen till livet! Nu kör vi lite till och DET blir bra igen! Lovar”!
Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)
Vardagliga Anteckningar... 