I en depression väljer somliga sin ensamhet och ber om att få vara ifred, för att på alla tänkbara vis, ta hand om sig själv och det som gör så jävla ont i själen. Det påverkar inte dig, inte egentligen, så varför slutar du höra av dig?

Jag ä deprimerad och ledsen.
Det smittar inte.
Det är inte ett Virus och inte heller en Bakterie!
Det kladdar inte av sig, på din själ.
Det är inte heller ditt hjärta som pumpar tomt, torrt och ekande tyst, så du påverkas inte av det. Inte alls.
Det är jag som är bedrövad, trött och melankolisk…
Du påverkas inte, inte egentligen…

I en depression väljer somliga sin ensamhet och ber om att få vara ifred, för att på alla tänkbara vis, ta hand om sig själv och det som gör så jävla ont i själen. Plåstra om, gulla med och finna acceptans.
Det påverkar inte dig, inte egentligen, så varför slutar du höra av dig?

Att människor vill vara ifred och själva, behöver nödvändigtvis inte betyda att sms, mejl, vykort och meddelanden bör upphöra, för det är inte detsamma som att få vara ifred.
Deprimerade vill vara själva och själva få ta hand om sig gråt och trasighet, men de vill inte för den skull vara och bli ensamma och lämnade utanför, så varför slutar du höra av dig? Somliga sorgliga människor vill vara själva, inte ensamma…

Deprimerade människor vågar inte längre ta plats.
De ber inte om saker.
De vill inte finnas och synas längre.
De ber om ursäkt för sin existens.
Och de skriker inte efter hjälp och räddning, inför dem som finns i den direkta närheten.
De ber inte heller om kramar, smek och mjukgörande ord för torra hjärtan, och det vill inte vara till besvär och de sover förmodligen mest för att undslippa livet…
Förtvivlade människor säger inte att det är smärtsamt att leva och de berättar inte heller om döden och dödstankarna som hemsöker grubblerierna.
Människor som fastnat i sin nedslagenhet, har också slarvat bort sin självkänsla och sin självkännedom, det skåpet är tomt och dammigt. Ekande av gamla minnen.
De har inte heller makten över sina sinnen, sitt tänkande eller sitt mående längre, för det har i stort sett blivit opåverkbart och maktlöst, av de fula och destruktiva funderingarna.
Man bara är. Befinner sig i ett vakuum och i ett tomrum.
Det är kallt och dragit i tomrummet och andetagen ekar tyst i ensamhetens tömda rum, i takt med hjärtats tomma pulserande.

Och det känns som om man är ensammast och ”svårast” i hela världen, och det tycks som om ingen förstår och att ingen ser hur det är fatt.
Och det tycks som om livet är till för alla andra, emedan man själv sitter och ser på i avund och ångest och frågar sig ilsket; ”Varför kan inte jag? Varför orkar inte jag? Varför saknar jag lusten och glädjen? Varför drabbar detta mig”!?

Självförtroendet är borta. Det har blivit till en vattenpöl som sakta, sakta, avdunstar och absorberas av universums ändlösa storhet.
Man är värdelös, ful, lat, till ingen nytta och mest en jävla belastning.
Och du…
Du påverkas inte av det, inte egentligen, så varför slutar du att höra av dig?
Somliga sorgliga människor vill vara själva, inte ensamma…

Och så finns det ett fåtal personer som slänger iväg en hälsning via ett meddelande och sms. Inget märkvärdigt alls, egentligen, men det bryter ner lite av den där overklighetskänslan och alla de kladdiga övergivenhetskänslorna; ”En hastig hälsning till dig i förbifarten”.
”En varm kram och en fråga om hur du har det”!
Och så finns de andra som sänder vykort med posten, med en kort hälsning om glädje och mod, och med en skrattade groda på dess front… De sparas i en papplåda i garderoben, för de riktigt dåliga dagarna. De allra värsta.
Ytterligare någon sänder en present för att ”pigga upp” och för att kanske skänka glädje. En barndomsvän minns min födelsedag och skickar en fin present, och den gåvan tänker jag på med stor glädje, ännu…
Nyvunna vänner hörs av via korta mejl och någon ger hopp och skänker välvalda ord i kommentarsfält och på min blogg.
Jag vill veta att jag finns.
Jag vill veta att jag ännu räknas.
Jag vill vara med, trots allt!
Somliga sorgliga människor vill vara själva, inte ensamma…

Jag ä deprimerad och ledsen.
Blir du rädd? Skrämmer min ärlighet dig? Vågar du inte..? Vad är du rädd för?
Att vilja vara ensam och i trygg ensamhet, är inte detsamma som att be om att få vara själv.
Det är skillnad på ensamhet och ensamhet. Det borde inte påverka din empati och sympati, inte egentligen. Så varför hörs du inte av? Var tog du vägen?
Var är alla ni som fanns där förr, när livet var glasklart, utstakat och mjukt? Var tog ni vägen när jag blev ett med depressioner, mörker, bitterhet och klagan?
Men… Ni hörs väl av på ett eller annat vis när livet vänt och jag blivit roligare, härligare och mer färgstark att umgås med.
Och du… låt bli det..!

Jag ä deprimerad och ledsen.
Det smittar inte.
Det är inte ett Virus och inte heller en Bakterie!
Det kladdar inte av sig på din själ.
Det är inte heller ditt hjärta som pumpar tomt, torrt och ekande tyst, så du påverkas inte av det. Inte alls!
Du påverkas inte, inte egentligen…

Somliga sorgliga människor vill vara själva, inte ensamma…

Väl Mött / Arthur
(Foto/Bilder; Arthur)