Jag skriver ju ändå! Skriver och skriver och skriver, så varför inte låta det vara offentligt och varför inte låta det vara en tillgång för dem som vill läsa och ”hänga med på tåget”? ”Ingenting är hugget i sten”, som en nyvunnen vän sa…

Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Eller… det blir väl oftast så!
Man blir kanske trött, ledsen, stressad, oroad och irriterad och försöker att finna lösningar på ”problemet”, i ytterkanterna av livets varande.
Man söker och försöker att lösa ”knutarna” i vardagens trivialiteter och skalar bort sådant som kan påverka humöret, känslorna och livsflödet.

Jag började med att plocka bort alla ”konton” som jag har; Twitter, Linked, Pinterest, Facebooksidor och även Instagram, för vem orkar hålla på?
Jag fortsatte med att låta mitt privata Facebook konto vara, mina ”Facebooklösa-dagar”, och att inte ”hålla på” hela tiden med att uppdatera och kolla av Nyhetsflödet på Facebook, som man kan bli så stressad och irriterad av! Facebook är ett aber och man kan bli ledsen och irriterad för mindre.

Och när nu det inte lugnade själen efter ett par dagar, slaktade jag min Blogg och beslöt mig för att; ”Nej! Nu räcker det! Jag blir ansträngd, orolig och matar på min prestationsångest och jag mår inte bra! Det är… det måste vara skrivandet som sitter i vägen som en sten i maskineriet”…
Och Nej! Det är och var inte det heller..!
För övrigt; Jag skriver ju ändå! Skriver och skriver och skriver, så varför inte låta det vara offentligt och varför inte låta det vara en tillgång för dem som vill läsa och ”hänga med på tåget”? Jag skriver ju dagbok, så vadå?
Fan! Det skaver i själen i alla fall, oavsett vad jag gör med yttre faktorerna!!
Jag blir inte mindre stressad och ledsen!
Jag blir inte till en lugnare, själsligt och tankemässigt, och snällare människa och jag får inte till mitt liv ändå… så på’t igen!
Det får vara så här.
Jag vill bjuda på mig själv!
Jag vill bjuda på den här livssoppan!
Jag vill låta mina ord kanske trösta en eller två, därute i världsalltet!
Jag vill få dela med mig att livet i Vård- och Socialsvängen.
Jag vill få berätta hur dagarna ser ut och vem jag är och hur jag har blivit…
Och ”ingenting är hugget i sten”, som en nyvunnen vän sa till mig.
”Man kan göra om och börja om igen, och kanske kan man försöka att inte fästa sig så mycket vid hur resultatet och summan blir av de skrivna orden”!?
Kanske ett bra sätt att lära sig att försöka ”släppa taget” om prestation, duktighetskomplex och resultatet, och öva på att försöka att ha kul, skriva och bara ”vara i det”… Så… Välkommen tillbaka, eller nå’t sånt’…!

Jag är ju ännu i geggan och röran av livets vardagligheter och trivialiteter, och livet landar inte rätt ändå, oavsett vad jag försöker att göra för att det yttre livet och det yttre attributen inte ska påverka mitt mående och min förvirrade själ. Det hjälper inte! Det ger inga varaktiga resultat. Jag ÄR en snurrig, förvirrad och lite kantstött människa och jag försöker verkligen att bara ”lämna det därhän”!

Jag återkommer under dagen, förmodligen, och jag tänker fortsätta att skriva, skriva och skriva… Jag gillar ju att skriva och jag är dessutom ganska bra på det, så nu blir det så här! 

Tack för din uppmärksamhet och tack för att du läser och ”kliver på” mitt tåg igen…

Väl Mött / Arthur
(Höstbilderna; Per Lundström)