En prosa med poetiska förtecken… Om känslor, känslorna och förvirringen… ”Förlorare, misslyckad, utanförställd, borttappad och utkonkurrerad! Ge upp, din jävel”!

Arthur.jpgDet brinner i kroppen. Sorg, längtan, befrielse och håll om mig. Håll om mig hårt, jag faller samman annars.
Min längtan…
Och denna jävla trötthet, som äter upp mina dagar och som får livet att passera fullständigt obemärkt. Det snurrar på, tiden, och klockans visare rusar, och jag… Jag beskådar, emedan tiden sakta rinner ut…

Sängen är min bästa vän.
Kudden har blivit min samtalspartner genom de tidlösa dagarna.
Taket svarar mig aldrig, på de frågor som jag har. Jag talar till taket, som till en vän. Täcket och filtarna värmer mig och kramar om min så oerhört trötta kropp!
Vem orkar kämpa dag, efter dag, efter…

Jag avskyr livet.
Jag avskyr tillvaron och världen!
Vem fan orkar gråta längre? Begråta orättvisorna?
Vem fan vill leva ett liv, som består av alla möjliga försöka att vila, äta, sköta hygienen, vara trevlig och medmänskligt social och som blir förbannad och brinnande arg, för att det alltid råder oordning!

Ingenting stämmer!
Ingenting är rätt och allting känns oöverkomligt och jävligt oövervinnerligt.
Det är ju för fan bara kaos och trassel!
En geggig sörja, som består av gamla härskna bittra spyor, syrliga ord och meningar, i en snuskigt illaluktande blandning av suckar, svordomar och…
När fan blev jag så jävla ensam?

Skatorna.jpgOch det river i själen, som ett rostigt rivjärn, mot huden och kroppens allra känsligaste delar, det blöder… jag blöder, förblöder…
River, klöser, sliter, sprättar och smular sönder, det jag är och den jag var.
Jag känner inte igen mig själv! 
Gud! Hör du mig! Jag känner inte igen mig själv!
Jag vet inte längre vem jag är! Rädd, otrygg och förvirrad.
Och konfliktförhållandet, det själviska kriget; Skärp dig! Ta dig i kragen! Ynkrygg och latmask! Ryck upp dig! Vem tror du att du är? Förlorare, misslyckad, utanförställd, borttappad och utkonkurrerad! Ge upp, din jävel! Det finns ingen plats för dig längre! Du är besegrad, bortglömd, renodlat fjantig och oklanderligt betvingat utslagen.

Det regnar. Blåsten sliter och biter i träden och löven släpper greppet om grenarna. Det är höst.
Jag uppskattar inte hösten. Vill inte! Och snart, ändlös vinter och kyla…
Mina vackert sommarbruna ben, är inte så bruna längre.
Sakta glider det guldbruna över i olivgrönt.
Jag har inte gråtit på ett tag. Jag är trött och jag är i saknad…

Arthur 2.jpgJag har samtalat med Gud.
Jag tror att han har slutat lyssna på mig.
Gud och Världsalltet bor i mitt tak.
Guds-energin, Universums lagar, är trött och även maktlös inför mänskligheten.
De har så många att rädda, hålla i handen och bära framåt och visa vägen uppåt.
Jag är en av alla dessa som ropar och talar om räddning…
En av miljoner, kanske en av miljarder liv, i Universums oändliga, stora, svarta, som önskar och söker hjälp.

Jag klev ur sängen idag också…

/ Arthur
(Foto; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s