Jag ska börja ta Litium, och med det blir det en del ”kringgöranden” för att få ordning på doser, halter av salter i blodet och därmed återkommande läkarkontakter och blodprovtagningar… På’t igen bara!

Jag grät en del, när jag samtalade med den nya läkaren igår på Rosenlundssjukhus. Psykiatrin. Affektiva Mottagningen.
Jag kände mig skör och blottlagd. Trött! Trött som fan!
När jag blir stressad, nervös och oroad, så ligger nerver och känslor på utsidan och jag blir väldigt gråtmild. Men jag biter ihop. Oftast.
Jag vill inte gråta inför andra. Jag avskyr det!
Jag vill inte visa det svaga och det lilla hos mig.
Jag tycker inte om att bli till ett litet Knytt och jag vill ogärna vara själssvag och bräcklig.
Det är ett problem. Att alltid skyla över. Att alltid vilja visa en fasad som är hel, ren, snygg och vältalig, fastän jag egentligen faller samma inombords och förblöder själsligen.

I min ensamhet, eller tillsammans med min ”familj”, det vill säga min man, mina katter och ett fåtal nära och goda vänner, kan jag vara lite mer av en ”snuskpropp” och blöt fläck, men jag är oerhört duktig på att ständigt köra mina ”cover-up” för att försöka återspegla någonting som inte finns och inte är.
Jag har med mig det där sedan barnsben, att inte tala om, att inte visa, att inte låta någon se och genomskåda ens söndriga person. Håll fasaden. Visa upp ett bra och stabilt yttre! Tala inte om problemen och visa inte att du står på randen av galenskap! ”Vad ska alla andra tro? Har du tänkt på det? Vad ska alla andra tro och tänka”?

Men han såg mig, läkaren.
Så som jag uppfattade det, så kunde han med ett medmänskligt öga se och genomskåda vad jag håller på med, och han ifrågasatte inte heller hur det kommer sig att alla de preparat jag provat inte haft någon större effekt på mitt mående.
Han konstaterade bara att jag lider av en kronisk depression och att det är viktigt att jag och vi, tillsammans, får ordning på det hela.
Det kändes bra efter alla turer och alla instanser och allt jäkla bråk och krigande. Fint på något vis.
Det var som om lugnet infunnit sig och att jag hamnat rätt och att den Affektiva Mottagningen på Rosenlund, slutligen har tid, möjlighet och lusten att lyssna, ta in och vara empatisk.
Plötsligt finns medmänskligheten tillgänglig!
Det är som om jag kommit in i ordentligheten och som om jag slutligen nått nivå två i ett tevespel och att det är där jag ska vara och det är där jag kanske slutligen får hjälp, efter snart två år.
Men jag är alltid skeptisk, tvivlande och jag tror inte på någonting förrän jag ser det och får uppleva ett bra resultat!
Jag litar inte på någon!
Men hur det än är, så tror och hoppas jag ju hela tiden.
Jag har varje gång och hela tiden fått en pånyttfödd tillförsikt och förtröstan! Och jag har bara hoppats att saker och ting, inklusive medicinering, ska falla på plats och ”bli bra” till slut, när jag mött nya läkare och ny personal inom psykiatrin.
Som du vet vid det här laget, så har det där alltid grusats och fallit samman, men alltid tänts och börjat glöda igen, när nya skisser och mål satts upp för min räkning av läkare, sjukvård och terapeuter, och så också denna gången.
Det känns positivt och glädjande, mitt i all sorg och ledsamhet, och det känns mjukt, fint och smidigt…
Nu Då? Den här gången? Kanske?

Ny medicin efter blodprovtagningar på förmiddagen idag! Jag började att ta dem i förmiddags och kanske att det här kan fungera.
Jag ska medicinera med Litium, och med detta blir det en del ”kringgöranden” för att få ordning på doser, halter av salter i blodet och därmed återkommande läkarkontakter och blodprovtagningar, så att allt fungerar som det ska och att jag inte blir ”sjuk” av för höga halter av mineralen.
Jag ska låta det gå några dagar och sedan får vi se om själen, kroppen och hjärtat är med på noterna.
Och återigen tänds hoppet!
Återigen hoppas jag att; Den här gången kanske? Nu kanske detta är räddningen?
Återigen känner jag, att om jag bara får lite andrum och lite tid att börja leva, så ska jag kyssa världen och be Guds-energierna om ursäkt, för att jag svurit och varit en ”pain in the ass”…
Jag har bönat och jag har bett…
Jag har begråtit mitt liv och min livsleda…
Så kanske att jag den här gången blir lyssnad på..? Snälla, låt detta fungera nu, för jag orkar inte mer! Seriöst! Jag orkar inte med detta…

På återläsande! Tack för att du tar dig tid!
På’t igen bara och ge för sjutton inte upp, även om det är den dominanta känslan…
Kriga på! Det MÅSTE finnas en anledning till varför livet bjuder oss på smutsigt lågvatten och grisig gegga… Det måste göra det, för annars hade jag ju givit upp för länge sedan…

Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)