Det ligger dig i fatet att se ut som du gör! Du ser pigg, fräsch och glad ut, det stämmer inte riktigt med de riktlinjer som psykiatrin har ritat upp! Och vad kan jag hjälpa dig med då”..?

Dag tre, med Litium.
Ingen uppenbar förändring, mer än att jag är ständigt törstig, hungrig och uppenbart dåsig.
Vanligaste biverkningen; Viktuppgång, törst och håravfall.
Resultat och summering; Bert Karlsson. Dock, utan dennes ekonomi och inkomster!

Att jag alltid ska behöva förklara mig.
Att jag nästan alltid ska behöva förvara mig och mitt mående, i mötet med andra och nya människor, och då främst inom Psykiatrin och Vården.
Jag förstår inte att det är så automatiserat hos professionella yrkeskvinnor och män inom psykiatrin, att de bedömer ens person, utifrån vad de ser, vad de upplever och hur patienten ”ser ut och beter sig”! Döm aldrig en människa utifrån den yttre förpackningen!
Döm inte en enda själ, utifrån det du ser och tror dig kunna tolka av de yttre skalet, för det inre och innersta har du inte en susning om, skulle jag vilja säga till dem, men jag gör det inte.

Men det stör mig och jag har ”hängt upp mig” på det. Jag ältar det emellanåt, tuggar de sagda orden om och om igen, och jag blir både ledsen och förbannad för att jag, i deras ögon och med deras mått mätt, inte passar in i mallen för hur en patient med psykisk ohälsa ska och bör se ut!
”Det ligger dig i fatet att se ut som du gör! Du ser pigg, fräsch och glad ut, det stämmer inte riktigt med de riktlinjer som psykiatrin har ritat upp”! Eller; ”Och vad kan jag hjälpa dig med då, hur kommer det sig att du söker till psykiatrin, ser inte du lite för proper och städad ut”…
Jag har hört ett otal varianter på det där med omväxlande ord; För snygg, för proper, för vältalig, för rörelsefri, för välklädd, för stilig, för…
Det är så märkligt att man, eller jag, ska behöva försvara, förklara och berätta varför jag uppskattar att vara fin, hel och snygg och jag förundras över dessa kommentarer om mitt språk och mitt sätt att uttrycka mig!
Men det blir alltid samma resultat vid nya möten och det blir alltid, numer, taggarna utåt från min sida och ett krigande för att envist övertyga andra om att jag behöver hjälp, stöd och terapi!

”Du ser för proper ut, det är inte till din fördel i det här läget”…
Och med det här har det skapat märkliga tvivel hos mig själv!
Jag tar åt mig, jag känner att jag är en bluff och en jävla fejk!
Det startar idiotiska tankar och grubblerier…
Jag funderar på om jag verkligen är så sjuk som jag upplever det?
Kanske att livet ska vara så här, för just mig och att jag bara överdriver situationen!?
Är livet så här för de flesta människorna?
Det kanske är meningen med livet, att lida?
Jag upplever det som om jag blir misstrodd, att de tvivlar på sanningshalten i mina ord och att den ”professionella personalen” tror sig veta att det inte alls är så farligt som jag vill låta påskina!
Det som de dessutom aldrig betänker eller räknar med, är att det kanske skulle kunna finnas en del tvångstankar och tvångsbeteende kring det där med att vara fin och visa sig från sin bästa sida!? Kanske är det så att min person och mitt jag tvingar mig själv till att vara och röra mig på ett visst sätt?
Kanske att jag har tvångsbeteenden som gör att fasaden och det yttre måste och ska vara snyggt, draperat och korrekt?
Och jag, ja… jag fortsätter som alltid och försvarar mig och gå i klinch med dem som tror sig veta vem, vad och hur jag mår, bara av att ta en titt på mig!

Själen kan vara söndrig, även om det yttre är putsat, fint och välvårdat.
Hjärtat kan vara fyllt av sorg och gråt, utan att det behöver återspeglas på kroppens yta.
En människa kan vara totalt krossad, tyngd och orkeslös, oavsett vilka ord och välvalda meningar som faller genom läpparna.
En människa kan vara deprimerad och nedslagen, men ändå fortsätta att försöka, anstränga sig och göra sitt yttersta för att låtsas som om… som om livet är gott och flyter fint, emedan det egentligen är döden som man dealar med varje jävla dag…
”En dag till! Lite mer! Se så, kom igen! Detta är ingen bra dag att dö på”!

Den nya läkaren jag mötte senast på Psykiatrin, frågade inte och sa inte ett ord om mitt yttre, mina vältaliga ord och han sa heller ingenting om mitt ”rörelseschema”!
Han hade läst min journal och var inte heller det minsta intresserad av mitt tidigare missbruk.
”Hur mår du”, frågade han…
Och jag… jag började att gråta! Och jag som inte ens brukar bjuda på det numer…

Ta hand om dig därute! Var rädd om varann och var schysst emot dina medmänniskor. Du kan aldrig finna korrekta svar utifrån hur andra medmänniskor ser ut… Vi vet ingenting om dem vi möter dagligen, eller sporadiskt, under dagarna…

Väl Mött / Arthur
(Bilder; Arthur)