Det ligger dig i fatet att se ut som du gör! Du ser pigg, fräsch och glad ut, det stämmer inte riktigt med de riktlinjer som psykiatrin har ritat upp! Och vad kan jag hjälpa dig med då”..?

Dag tre, med Litium.
Ingen uppenbar förändring, mer än att jag är ständigt törstig, hungrig och uppenbart dåsig.
Vanligaste biverkningen; Viktuppgång, törst och håravfall.
Resultat och summering; Bert Karlsson. Dock, utan dennes ekonomi och inkomster!

Att jag alltid ska behöva förklara mig.
Att jag nästan alltid ska behöva förvara mig och mitt mående, i mötet med andra och nya människor, och då främst inom Psykiatrin och Vården.
Jag förstår inte att det är så automatiserat hos professionella yrkeskvinnor och män inom psykiatrin, att de bedömer ens person, utifrån vad de ser, vad de upplever och hur patienten ”ser ut och beter sig”! Döm aldrig en människa utifrån den yttre förpackningen!
Döm inte en enda själ, utifrån det du ser och tror dig kunna tolka av de yttre skalet, för det inre och innersta har du inte en susning om, skulle jag vilja säga till dem, men jag gör det inte.

God Morgon…

 

Jag ska börja ta Litium, och med det blir det en del ”kringgöranden” för att få ordning på doser, halter av salter i blodet och därmed återkommande läkarkontakter och blodprovtagningar… På’t igen bara!

Jag grät en del, när jag samtalade med den nya läkaren igår på Rosenlundssjukhus. Psykiatrin. Affektiva Mottagningen.
Jag kände mig skör och blottlagd. Trött! Trött som fan!
När jag blir stressad, nervös och oroad, så ligger nerver och känslor på utsidan och jag blir väldigt gråtmild. Men jag biter ihop. Oftast.
Jag vill inte gråta inför andra. Jag avskyr det!
Jag vill inte visa det svaga och det lilla hos mig.
Jag tycker inte om att bli till ett litet Knytt och jag vill ogärna vara själssvag och bräcklig.
Det är ett problem. Att alltid skyla över. Att alltid vilja visa en fasad som är hel, ren, snygg och vältalig, fastän jag egentligen faller samma inombords och förblöder själsligen.

I min ensamhet, eller tillsammans med min ”familj”, det vill säga min man, mina katter och ett fåtal nära och goda vänner, kan jag vara lite mer av en ”snuskpropp” och blöt fläck, men jag är oerhört duktig på att ständigt köra mina ”cover-up” för att försöka återspegla någonting som inte finns och inte är.
Jag har med mig det där sedan barnsben, att inte tala om, att inte visa, att inte låta någon se och genomskåda ens söndriga person. Håll fasaden. Visa upp ett bra och stabilt yttre! Tala inte om problemen och visa inte att du står på randen av galenskap! ”Vad ska alla andra tro? Har du tänkt på det? Vad ska alla andra tro och tänka”?