”Jag vill dö nu! Får jag det”? ”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”. Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig… Jävla lögnare!

Jag vill tillägga, till dagens inlägg, att detta inte på något sätt stämmer överens med verkligheten.
Min man och kärlek är naturligtvis ingen lögnare och på intet sätt förljugen…
Det handlar om depressionens villfarelser, vilket är viktigt att poängtera!
Inga missförstånd får uppstå! / Arthur

img_0232

”Jag vill dö nu! Får jag det”?
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”.
Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig…

Lågvatten. Nere. Nedstämd. Deprimerad. Ledsen. Nedslagen. Bedrövad. Missmodig. Vemodig och förtvivlad.
Svartare än svartas och mörkare än mörkast. Det är färgat som sot och korpsvart, ondskefullt, i håglöshetens hemvist.
Det rister, river och sliter sönder, det inre väsendet. Själen. Hjärtat. De hemliga rummen. Anden. Psyket och sinnenas hemligaste innersta natur, faller samman och krackelerar. 
Det gör så obeskrivligt ont i kroppens inre. Det svider. sliter, drar och brinner, av skam, skuld och ångest. Vill och vill inte! Kan och kan inte! Vill mer och orkar ännu mindre. Livet och döden för en dragkamp om vem som ska vara närvarande under de kommande dygnet.

”Jag vill dö nu! Får jag det”? 
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”.
Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig… Fortsätt läsa