”Jag vill dö nu! Får jag det”? ”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”. Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig… Jävla lögnare!

Jag vill tillägga, till dagens inlägg, att detta inte på något sätt stämmer överens med verkligheten.
Min man och kärlek är naturligtvis ingen lögnare och på intet sätt förljugen…
Det handlar om depressionens villfarelser, vilket är viktigt att poängtera!
Inga missförstånd får uppstå! / Arthur

img_0232

”Jag vill dö nu! Får jag det”?
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”.
Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig…

Lågvatten. Nere. Nedstämd. Deprimerad. Ledsen. Nedslagen. Bedrövad. Missmodig. Vemodig och förtvivlad.
Svartare än svartas och mörkare än mörkast. Det är färgat som sot och korpsvart, ondskefullt, i håglöshetens hemvist.
Det rister, river och sliter sönder, det inre väsendet. Själen. Hjärtat. De hemliga rummen. Anden. Psyket och sinnenas hemligaste innersta natur, faller samman och krackelerar. 
Det gör så obeskrivligt ont i kroppens inre. Det svider. sliter, drar och brinner, av skam, skuld och ångest. Vill och vill inte! Kan och kan inte! Vill mer och orkar ännu mindre. Livet och döden för en dragkamp om vem som ska vara närvarande under de kommande dygnet.

”Jag vill dö nu! Får jag det”? 
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”.
Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig…

angest-0043Jag ligger i soffan.
Min man och bästa vän ligger på mitt bröst och lyssnar, jag vågar knappt andas, medan jag berättar och erkänner hur det verkligen är och hur det känns, att vara i det svarta och mörkaste mörka och ständigt famlande. Han lyssnar och han frågar. Vi samtalar. Vi pratar.
Det har blivit väldigt mycket färre av de där konstruktiva, bra och givande samtalen. Jag är undvikande. Jag vill inte besvära, inte tynga ner, inte förklara och inte berätta om hur det egentligen är… och dessutom, orkar jag inte…

Vi ligger i soffan och pratar.
Jag berättar och förklarar, att jag vill inte leva längre, det är meningslöst, det är tomt och det finns ingen mening med någonting längre.
Han frågar om medicinerna.
Han frågar om läkaren på psykiatrin.
Han frågar om mitt boendestöd och mitt boende. Han frågade om han kan göra något.
”Kan jag hjälpa dig”?
Och nej! Han kan inte hjälpa mig! Han kan inget göra!img_0233
För oavsett om han kan det, så bebos jag ständigt av dåligt samvete, ilska, skuld och ångest, för att jag inte orkar, för att jag inte vill, för att jag vill vara ifred, för att jag saknar lust och glädje.
Han kan inget göra. Detta är mitt mörker. Detta är min svärta! Det här är min vilsenhet, som jag snurrar runt i! Mina cirklar och min rondell att vara vilsen i! Det är mina skavsår. Det här är mitt liv, i en tömd tillvaro där ingenting är roligt och där ingenting, absolut ingenting, har mening och mål…
Och jag orkar inte alltid tala om det. Jag frågar mig varför det inte blir bättre och jag frågar mig hur länge en människa ska behöva stå ut.
Jag undrar vad det är som är fel och; ”Varför fungerar ingenting”.
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek, och när han säger det till mig, vill jag slå honom. Självklart är det en sanning, att vänta och invänta det som ska bli bra och bättre, men räcker det inte nu! Det är klart han har rätt, men jag har haft det så här i två år nu, räcker inte det?
Jag har bebotts av detta i över sjuhundra dagar, somliga bättre, andra närmare döden och det blir inte bättre, smidigare och stabilare att leva.
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek…
Och vi ligger där, vi två, som tycker så mycket om varann och jag stryker honom över hjässan och tänker; ”Om jag bara kunde få komma tillbaka till livet! Om jag bara kunde få lite mer tidsfrist och om jag bara kunde få känna lite glädje och nyfikenhet”…
Slutligen; ”Ska jag dö nu”?

14938268_10209287159230703_373235235860886057_n”Jag vill dö nu! Får jag det”?
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”.
Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig…

Och jag förstår inte hur han står ut!
Jag begriper inte att han vill ha mig och denna eviga röra av känslor med sorg, saknad, livsleda och mörker.
Jag förstår inte hur han kan finna sig i att leva tillsammans med någon som aldrig får rätsida på livet, som aldrig vill någonting och som blir irriterad och arg, när han vill gå på utflykt och äventyr.
Jag förstår inte hur han vill vara med mig, när jag saknar all lusten att träffa människor och umgås med andra, utan föredrar att få bo i sängen och vara hemma där tryggheten finns! Hur kan han längta efter mig? Varför vill han vara med mig?
”Lämna mig nu! Det är lika bra! Skit i mig, jag går ändå under!
Låt mig vara och låt det bara vara… Jag lever ändå inte”!Arthur.jpg
Han skriver, ibland, att han älskar och saknar…
Han skriver, ibland, att jag är fin och att han vill…
Han skriver… säger det aldrig…
Hur ska man veta? De skrivna orden är gott nog, eller?

Han ljuger förmodligen. Naturligtvis är han en lögnare!
Han är bara medberoende och vill bara rädda…
Han är en lögnare och diktar ihop berättelser, saker och ting, för att underlätta för mig och för sig själv.
Han är trött, rädd och vågar bara inte… Egentligen så vill han ha ett avslut!
Han ljuger och far med osanningar… ”Självklart”, säger mitt hjärta.
För vem fan står ut med någon som helst sover, vilar och gråter i ensamheten?
Vem fan orkar med soppan av tvivel, sorg och djupa bottenlösa suckar, som ändå aldrig kokar ner, för att sedan försvinna och minimeras?

”Jag vill dö nu! Får jag det”?
”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”.
Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig…
Han är en storljugare, för inte fan kan någon älska mig! Jävla lögnare!

/ Arthur
(Bilder/Foto; Per Lundström)

 

2 tankar på “”Jag vill dö nu! Får jag det”? ”Tålamod, tålamod, tålamod”, säger min man och kärlek… ”Det kommer att bli bra”. Han ljuger förstås! Han far med osanningar för att rädda mig… Jävla lögnare!

  1. Min ledsna och deprimerande vän, när din tid är inne kommer befrielsen till dig..inte förr och inte senare. Gud prövar dem som kan prövass och ddu är tydligen en som prövas. Hav tålamod min vän Guds vägar äro outgrundliga. Kärlek och respekt till dig. Kramar också ♡

    Gillad av 1 person

    • ❤ Tack för dina vackra ord! Även om du kanske inte tror det, så ger det tröst… Någonstans i livets villervalla, så måste det finnas ett slut och en vändning… Detta måste nå fram till något mer njutbart och fridfullt… Tusen tack för dina ord! Du berör…
      Kram och Kärlek till dig ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s