Tänk om jag hade haft ett arbete? Tänk om jag hade haft barn och en större familj att ta hand om? Och tänk om jag inte bara hade haft mig själv att sköta om?

img_1275Det känns bättre. Igen…
Det är Lördag. Helg. Jag är trött naturligtvis, men det är bättre.
Det far upp och ner med mig, livet.
Jag befinner mig fortfarande i ett meningslöst vakuum, men det känns lättare kring hjärtat. Är det inte märkligt? Två känslor på en och samma gång? Det är en tunnare känsla av enkelhet och det är mjukare att andas, och samtidigt ett mörker och en svärta som omsluter mig, men uthärdligare.
Jag förstår inte varför själen och livet inte kan vara mer av en raksträcka, och jag begriper inte varför tillvaron och medicinerna inte gör det enklare att vara vid liv, utan att det ska kännas okej ena dagen, för att nästa, återigen, bli en dag i sängen, med en trötthet som skapar panik och ångest.

Jag funderade på det där i morse, när jag drack mitt nattsvarta kaffe i soffan, där jag barrikaderat mig under natten.
För tänk om jag hade haft ett arbete? Tänk om jag hade haft barn och en större familj att ta hand om? Och tänk om jag inte hade haft ”bara” mig själv att sköta om? I det här tillståndet hade det aldrig fungerat! Jag hade inte klarat av att sköta ett arbete och en familjevardag, i det vakuum som jag befinner mig i! 
Nu har jag förvisso min man och kärlek att ta hänsyn till och jag har mina två härliga katter, men de har blivit, många gånger, ren rutin att ta hand om dem och katterna älskar mig oavsett om jag ligger i sängen eller är uppe och ”försöker”… Jag bara gör det jag absolut måste och resten blir framskjutet med orden; ”Jag ordnar det där senare”.
Att jag själv blir lidande av orkeslösheten och att somligt inte alls blir ordnat, DET är mindre viktigt just nu! Husdjuren först! Alltid!

Det är en ganska bra dag, solen tittar in genom fönstret, det känns vackert ute och det är relativt lugnt i skallen… Just nu… Fortsätt läsa