Tänk om jag hade haft ett arbete? Tänk om jag hade haft barn och en större familj att ta hand om? Och tänk om jag inte bara hade haft mig själv att sköta om?

img_1275Det känns bättre. Igen…
Det är Lördag. Helg. Jag är trött naturligtvis, men det är bättre.
Det far upp och ner med mig, livet.
Jag befinner mig fortfarande i ett meningslöst vakuum, men det känns lättare kring hjärtat. Är det inte märkligt? Två känslor på en och samma gång? Det är en tunnare känsla av enkelhet och det är mjukare att andas, och samtidigt ett mörker och en svärta som omsluter mig, men uthärdligare.
Jag förstår inte varför själen och livet inte kan vara mer av en raksträcka, och jag begriper inte varför tillvaron och medicinerna inte gör det enklare att vara vid liv, utan att det ska kännas okej ena dagen, för att nästa, återigen, bli en dag i sängen, med en trötthet som skapar panik och ångest.

Jag funderade på det där i morse, när jag drack mitt nattsvarta kaffe i soffan, där jag barrikaderat mig under natten.
För tänk om jag hade haft ett arbete? Tänk om jag hade haft barn och en större familj att ta hand om? Och tänk om jag inte hade haft ”bara” mig själv att sköta om? I det här tillståndet hade det aldrig fungerat! Jag hade inte klarat av att sköta ett arbete och en familjevardag, i det vakuum som jag befinner mig i! 
Nu har jag förvisso min man och kärlek att ta hänsyn till och jag har mina två härliga katter, men de har blivit, många gånger, ren rutin att ta hand om dem och katterna älskar mig oavsett om jag ligger i sängen eller är uppe och ”försöker”… Jag bara gör det jag absolut måste och resten blir framskjutet med orden; ”Jag ordnar det där senare”.
Att jag själv blir lidande av orkeslösheten och att somligt inte alls blir ordnat, DET är mindre viktigt just nu! Husdjuren först! Alltid!

Det är en ganska bra dag, solen tittar in genom fönstret, det känns vackert ute och det är relativt lugnt i skallen… Just nu…

img_1236Kärleken och min partner har åkt hem till Norrland under helgen, för att umgås med familjen.
Det blir en ensamhelg, för mig, tillsammans med katterna och jag ska verkligen försöka att ”bara vara”, tänka på mig själv, roa katterna och njuta att mitt eget sällskap!
Jag behöver duscha och äta bra mat! Jag behöver vila och krama om mig själv! ”Att älska sig själv”…
Jag behöver tänka på att röra på mig. Jag går sakta upp i vikt igen! Tröstäter, förstås. Mängder med skräpmat, under parollen; ”Stackars mig”!
Jag har värk i kroppen. Det gör ont överallt. Alvedon räcker inte. Alvedon är det jag får ta till, när det blir som allra jobbigast med värken. Litium tillåter inget starkare…
Armbågarna, axlarna, höften och fotlederna… värker som om de skall spricka och falla samman.
Mitt ena knä, känns som om det ska hoppa ur led, när jag reser mig upp.
Psykosomatiskt, förstås! Depressioner har en förunderlig förmåga att sätta sig fysiskt i kroppen.

Men… Jag hoppas innerligt att jag orkar se en film idag.
Jag hoppas innerligt att jag orkar se på teve och inte bry mig så mycket om VAD jag ser på.
Jag önskar att jag kunde ta upp en bok och börja läsa igen.
Jag kanske till och med träffar en vän och tar en kaffe..?
Eller… så blir det ytterligare en dag för återhämtning, vila och att göra ingenting alls. Hur det än blir med det där, så ska jag vara snäll mot mig själv, vara mjuk och vänlig och jag ska inte banna mig själv om jag inte vill och inte orkar.
Jag måste bli mer omhändertagande av mig själv!
Jag måste bli vänligare och mer positiv.
Jag skulle kunna bli bättre på att berömma mig själv och sluta upp med att racka ner på min person och för att tillvaron ser ut som den gör!
Faktum är att jag kan ”hålla på” och vara taskig, dum och ogin mot min person, för att jag mår som jag gör och för att jag befinner mig där jag är, men det hjälper ju knappast mig! Det kommer aldrig att förändra någonting, tvärtom, och det blir aldrig bättre av att vara elak och dum mot sig själv, utan det handlar väl om att finna acceptans och sedan arbeta utifrån det..? Det får duga just nu! Jag duger, just nu…
Jag kan ha fel, men taskigheter har aldrig gjort någon något gott…
Och jag är förbannat bra på det, att se vad alla andra kan, vad alla andra gör och hur alla andra lever, medan jag själv, med skam och skuld, ser på och bannar mig själv för att jag vill somna om och inte vill… jag har ingen lust längre.cats.jpgJag har sovit på soffan inatt. Täcke, kuddar och två katter.
Jag somnade sent och vaknade tidigt.
Det är kallt ute, men det finns en plan att ta en promenad under dagen.
Jag funderar på att gå ner i vikt igen… Det gräver i huvudet på mig! Jag finner mig själv oattraktiv när jag går upp i vikt. Jag står inte ut med det också! Det är INTE bra för självkänslan och humöret. Jag känner mig ful och föga tilldragande. Jag måste göra något åt det…

fullsizerender-8Min boendestödjare vill träffas och prata. Vi ska på möte i veckan, till Socialförvaltningen. Vi ska prata boende, sysselsättning och ekonomi.
Jag lever långt över mina tillgångar och återigen måste jag se över min budget och tänka till över hur jag hanterar mina få kronor. Det ser inte bra ut för mig…

På återläsande! Var rädd om dig därute i världen och alla minusgrader…
Tack för din uppmärksamhet och var snäll emot dig själv! Vi gör i alla fall ett försök idag…

Kärlek till dig och Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

 

2 tankar på “Tänk om jag hade haft ett arbete? Tänk om jag hade haft barn och en större familj att ta hand om? Och tänk om jag inte bara hade haft mig själv att sköta om?

  1. God morgon på dig! Jag anar ett stråk av optimism och det är glädjande. Små små steg om än stapplande mot något annat annat, en ljusare framtid långt borta men ändå nåbart. Hoppas innerligt att fler sådana dagar ligger framför dig….för de kommer ..det tror jag starkt på. Sköt om dig och skit i vikten, den reglerar sig när du mår bättre. Du är bra som du är, några kilon upp eller ner spelar ingen roll i det långa loppet. Kramar och kärlek till dig 💖

    Gillad av 1 person

    • Tusen tack! Och JA, det känns bättre och det känns okej idag med… Det som gör tillvaron lite ”jobbig” är ju att det svänger så hemskt i humöret och måendet, men innan medicinen är korrekt inställd, så får jag leva med det och försöka att njuta de dagar som det verkligen är okej… Tack för dina optimistiska ord! De värmer… Kärlek till dig och en varm Kram!! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s