Jag har inte tålamod. Jag borde egentligen ha det, med tanke på de år som gått och att min uthållighet sannerligen har prövats, men jag har ont om tid att hinna leva…

Jag ligger i sängen och ser rakt upp i taket. Räknar de där färgplupparna som uppkommer, när man målar taket med vitfärg och roller.
Kuddarna är härligt mjuka och täcket varmt, brett, stort och mjukt av allt dun.
Utanför fönstret susar dagen förbi, med vacker klarblå himmel och jag bara ligger här i sängen och pillar lite i naveln, räknar plupparna igen och funderar, funderar och grubblar.

Det lovas en hel del, från psykiatrin.
Det är lite guld och gröna skogar över det.
Man får uppfattningen att de lyssnar och är lyhörda, när man väl sitter där framför dem, och när man påpekar missförstånd och missuppfattningar, så är det som om det har gått dem helt förbi. De kan alltid skylla på sekretessen och de kan alltid ursäkta sig med att de helt enkelt inte förstått problematiken.
Jag gav mitt fulla godkännande att läkaren fick mejla mig, eller tala via telefonen med min boendestödjare, men han ringer mig ändå. Han ringer mig, även om jag och mitt boendestöd var tydliga med att jag inte talar i telefonen! Det är inte hela världen, för han lämnar meddelanden till mig att lyssna av, men märkligt är det.
Fortsätt läsa