Och när man möter någon som tagit återfall och är mitt uppe i sitt missbruk igen, eller när man träffar nyvunna vänner, som tagit sig ur missbruket, och som berättar att människor dött, då blir det en påminnelse!

img_0540-2Det är Söndag.
Det är jag, min härliga man, kaffe och mjuka kattmagar.
Det regnar och är kallt. Det smattrar på fönsterblecken och glasrutorna.
Och här sitter jag… och skriver… Och jag kan med tacksamhet, just idag, konstatera att jag kan sitta här inne i värmen och titta ut på det strilande regnet, och jag är trygg, varm och omgiven av kärlek och någon typ av vilja och lusta bebor kroppen…

Jag har funderat en del på när människor går sönder, när livet klöser hål på själen och när hjärtat faller ur kroppen och torkar sönder av tårar, sorg och förlust.
Jag har tänkt mycket kring val man gör och grubblat en del på allt det där som man själv är orsak till.
Och så tog tankarna en märklig sväng kring det som jag ofta tänker på; Döden. Att dö. Död, döende och de döda.

När man levt som jag gjort, i missbruk, i hemlöshet och med försök att finna tillbaka till livet, så har man mött väldigt många människor i misär, hopplöshet och uppgivenhet.
Väldigt många av dem är döda idag.
Man blir nästan lite van. Man blir nästan lite avslagen och tänker; ”Jaha, en till”… Visst är det obehagligt?
Jag har inte räknat efter och jag har faktiskt inte funderat över hur många det är, som jag mött genom åren och som inte längre vandrar på den är planeten, men det är många. Fortsätt läsa