Och när man möter någon som tagit återfall och är mitt uppe i sitt missbruk igen, eller när man träffar nyvunna vänner, som tagit sig ur missbruket, och som berättar att människor dött, då blir det en påminnelse!

img_0540-2Det är Söndag.
Det är jag, min härliga man, kaffe och mjuka kattmagar.
Det regnar och är kallt. Det smattrar på fönsterblecken och glasrutorna.
Och här sitter jag… och skriver… Och jag kan med tacksamhet, just idag, konstatera att jag kan sitta här inne i värmen och titta ut på det strilande regnet, och jag är trygg, varm och omgiven av kärlek och någon typ av vilja och lusta bebor kroppen…

Jag har funderat en del på när människor går sönder, när livet klöser hål på själen och när hjärtat faller ur kroppen och torkar sönder av tårar, sorg och förlust.
Jag har tänkt mycket kring val man gör och grubblat en del på allt det där som man själv är orsak till.
Och så tog tankarna en märklig sväng kring det som jag ofta tänker på; Döden. Att dö. Död, döende och de döda.

När man levt som jag gjort, i missbruk, i hemlöshet och med försök att finna tillbaka till livet, så har man mött väldigt många människor i misär, hopplöshet och uppgivenhet.
Väldigt många av dem är döda idag.
Man blir nästan lite van. Man blir nästan lite avslagen och tänker; ”Jaha, en till”… Visst är det obehagligt?
Jag har inte räknat efter och jag har faktiskt inte funderat över hur många det är, som jag mött genom åren och som inte längre vandrar på den är planeten, men det är många.

img_1137Och det är kvinnor, män, tjejer och killar, som antingen valt att ta livet av sig, för att de inte orkar längre, eller som dött i sitt miserabla missbruk.
Och det är människor som jag haft någon typ av relation till, som jag umgåtts med, bott med på Stödboende eller som jag mött i behandling, på avgiftningar eller som jag har ”festat med”…
Gemensamt för de flesta av dem, inklusive jag själv under en period, är att missbruket, och all skit och förnedring med det, inte spelar någon större roll längre och att fixeringen vid själva drogerna blir total.
Man brukar säga att drogerna kidnappat hjärnan och att beroendet och missbruket är det som styr medvetandet, kroppen och alla sinnen!
Och när man är mitt uppe i sitt beroende, så skiter man fullständigt i om man överlever eller inte, och man tänker bara på sig själv och struntar fullständigt i alla de andra omkring en.
Alla andra; Familj, vänner, barn, pappa, mamma, syskon, kamrater och kärlekar.
Och man ljuger och far med osanningar. Man hittar på och kommer med de mest osannolika förklaringar och ursäkter till varför man beter sig som man gör och varför saker och ting blir som det blir.
Man lever i total förnekelse och förljugenhet. Missbruket och beroendet kräver det av en, att man ”snyggar till”, ljuger och skyller på alla andra, för att skydda sig själv och sitt beroende!
Man är så jävla skruvad i sitt tänkande, man tänker bara på sig själv och sitt, att man till och med slutar bry sig om sina egna barn, om man haft några, och skiter fullständigt i om de har det bra eller inte.
Jo, jag har mött den sorten också!
Mamma vill bara gå in och titta lite på PUB” (Varuhuset här i Stockholm, som ligger vid Hötorget) varpå barnet börjar skrika och gråta! För i barnets värld är det puben de ska gå till, och då blir mamma packad igen…
Och vem fan bryr sig om det..?

img_0470-2Och när man möter någon som tagit återfall och är mitt uppe i sitt missbruk igen, eller när man träffar nyvunna vänner, som tagit sig ur missbruket, och som berättar att människor dött, då blir det en påminnelse!
En påminnelse om hur det är, hur det var och vad som väntar alla dem som fortsätter att leva i misären, dyngan och skiten och det blir en påminnelse om ens egen dödlighet och man tänker till…
”Det hade lika gärna kunnat vara jag”…
Det är lite smutsigt att känna så, att andras misär och återfall får mig att vara tacksam för att jag klarat mig så långt och för att det blir en stark påminnelse om att ”dit vill jag inte igen”, men det är tyvärr en sanning!

Missbruket är egoism.
Missbruket är bara ”jag, jag och jag”…
Och dessutom skyller man på alla andra för att man lever som man gör, för det är samhällets fel, det är Socialförvaltningens fel, det är hela vårdsystemets fel, det är behandlarnas fel att de går snett och det är läkare, assistenter och medicinering som är fel…
Och man inser inte, förrän efter en längre tids drogfrihet, (Alkohol är en drog, låt mig påminna dig om det), att den enda som bär skulden och den enda som egentligen bär det fulla ansvaret, är en själv och de val man gjort.img_0253
”Min del i det hela”…
Så blev det för mig. Så blev det för de få nyvunna vänner som klarat sig ut ur missbrukarträsket! Man blir tillslut tvungen att titta på sig själv och sitt liv och man blir tvungen att rannsaka sig själv, vara sann och ärlig, och det är ofta där många trillar dit igen.
När skulden, ångesten och samvetet inte klarar mer, det är då missbrukare tar återfall och många av dem klarar sig inte ur det igen, med livet i behåll.
Missbruket är ett helvete. Missbruket är grisigt som fan! 
Missbrukare, inklusive jag själv när det begav sig, är skitstövlar som tror att omgivningen är idioter, människor med låg intelligensnivå, och beroendepersoner lever i en förljugenhet och en ”hitta-på-verklighet” som inte ens platsar i sagorna. Det är för jävligt. Det är genomruttet och det osar lögn och bedrägeri lång väg! 

Och när jag sitter här, tre år efter mitt eget tillfrisknande, då kan jag känna och tänka på tacksamhet och förnöjsamhet, för det har gått bra för mig! Jag är en hel människa, även om jag lider av psykisk ohälsa, och jag är ren, schysst och god igen…
Och jag sitter här och skriver, som är det roligaste jag känner till…12517200_10206909344586823_441483131_o
Och jag kan med tacksamhet, just idag, konstatera att jag kan sitta här inne i värmen och titta ut på det strilande regnet, och det känns bra! Jag är bra!
Och jag är trygg, varm och omgiven av kärlek, och någon typ av vilja och lusta bebor min kropp och mitt sinnet…

Det är bara väldigt synd att en av mina gamla vänner tagit återfall och uppslukats av jorden… Borta! Försvunnen! Onåbar!
Och jag? Jag är tacksam att jag kan sitta här, njuta av min mugg kaffe och smeka varma, mjuka och behagliga kattmagar, emedan andra är ute och snurrar i missbrukets förbannade villervalla och samtidigt blir det, för mig, en påminnelse om; Dit vill jag aldrig mer igen.

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s