Min man och kärlek påpekar att jag skrattar mer. Han säger att jag verkar gladare och lättsammare. ”Nu kanske… det kanske blir bättre nu”? Medicinen kanske fungerar den här gång, tänker jag.

Återigen har jag haft några dagar då jag pendlat mellan sängen och soffan.
Jag försöker att låta det ”bara vara” och åka med i måendet och humöret.
Det går väl sådär, kan jag erkänna!
Det brukar ju skapa ångest av det där, att jag bara sover och vilar. Det skapar en hel del vånda, att jag inte gör någon som helst nytta och att jag inte får någonting gjort.
Som en nyvunnen vän och jag brukar säga och skriva till varann; ”Jag lämnar det därhän”, eller jag försöker i alla fall. För det är ju ganska lönlöst att idissla det där, som jag inte orkar, inte vill eller ens kan förmå mig att göra och ordna med, så jag försöker verkligen ”bara vara” och tänka att det finns en dag i morgon också.
Det räcker med negativitet och det har aldrig gjort något gott för någon. Fortsätt läsa