Min man och kärlek påpekar att jag skrattar mer. Han säger att jag verkar gladare och lättsammare. ”Nu kanske… det kanske blir bättre nu”? Medicinen kanske fungerar den här gång, tänker jag.

Återigen har jag haft några dagar då jag pendlat mellan sängen och soffan.
Jag försöker att låta det ”bara vara” och åka med i måendet och humöret.
Det går väl sådär, kan jag erkänna!
Det brukar ju skapa ångest av det där, att jag bara sover och vilar. Det skapar en hel del vånda, att jag inte gör någon som helst nytta och att jag inte får någonting gjort.
Som en nyvunnen vän och jag brukar säga och skriva till varann; ”Jag lämnar det därhän”, eller jag försöker i alla fall. För det är ju ganska lönlöst att idissla det där, som jag inte orkar, inte vill eller ens kan förmå mig att göra och ordna med, så jag försöker verkligen ”bara vara” och tänka att det finns en dag i morgon också.
Det räcker med negativitet och det har aldrig gjort något gott för någon.

hosten-perfotoI vilket fall som helst, så har dessa dagar ”bara” passerat och jag har tänkt, grubblat och funderat över allt det där jag borde göra, för min hälsa och mitt mentala mående, men som bara inte blir gjort. Mina promenader, min Yoga och mina Mindfulnessövningar.
De två sistnämnda har jag inte ens givit mig in på, och det även om min man och kärlek har ordnat och fixat med Appar och övningar för min räkning! Det är egentligen bara att kicka igång det som ska göra gott för själen, men det blir inte gjort! Sorgligt som fan!
Nej! Jag kommer inte igång och jag är så själsligt trött och tung i sinnet, att jag bara sover och väljer att vila.
Och kanske att det får vara så just nu? Kanske att jag behöver det, vilan och återhämtningen, för att ”komma igen” en gång till? Jag har ju lyckats med att motionera och ta dagliga promenader tidigare, inte för att det gjort någon märkbar skillnad, men jag har gjort det och kanske, på sikt, ger det ett bättre mående?
Jag kommer väl igen? På’t igen bara…

lundellMin man och kärlek påpekar att jag skrattar mer.
Han säger att jag verkar gladare och lättsammare.
Min man och kärlek, han som är min bästa vän och den andra halvan av den här kärlekshistorien som jag ingår i, säger att han upplever mig mer pratsam och munter.
Han ser mig utifrån. Han bor inte i min kropp och kan se på mig och mitt jag med distans och objektivitet.
Min man och bästa vän, säger till mig att; ”Nu kanske… det kanske blir bättre nu”? Medicinen kanske fungerar den här gång, tänker jag.
Och jag… Jag blir så förbannat glad för de där orden, för jag märker det ju inte själv, förändringen, och jag hoppas att det stämmer och att han har rätt, för han skulle kunna ljuga och vara snäll, för att muntra upp mig! Jag litar ju inte på någon! Inte heller på min kärlek och partner dessvärre…
I min värld, skulle han mycket väl kunna vara en schysst prick, som bara säger sådär ”för att”…

Min man och kärlek påpekar att jag skrattar mer.
Han säger att jag verkar gladare och lättsammare.

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s