Hon har parkerat sin blå läskback, och sig själv, precis vid entrén till tunnelbanan och jag har sett hennes sönderfrusna och nariga händer, och jag har skådat henne i ögonen och uppfattat bottenlös svart sorg i dem.

13567123_10208242763121453_1818309842590967037_n

Kvinnan på bilden är inte damen som nämns i mitt inlägg!

Vid tunnelbanan och Alby Centrum, sitter en kvinna och tigger pengar med en mugg från MC-Donalds i näven och hon skramlar med de få mynt hon har lyckats få ihop under dagen och hälsar på alla förbipasserande.
Hon sitter där på en blå läskback, med tunna halsdukar och sjalar omkring sin kropp och ber ständigt om några fler slantar.

Jag tänker ibland på henne, när jag själv har gråten i halsen av livsleda, själsliga skavsår och sorg.
Jag funderar på hur förbannat orättvist livet är och att de alltid kommer att finnas människor som har det mycket sämre än jag själv.
Jag säger inte att det på något sätt går att jämföra, att ställa det ena emot det andra, men det är sorgligt och det är förbannat tragiskt!
Det river i mitt hjärta när jag ser henne och ändå, på intet sätt, mildrar det min egen situation, min egen depression och den svarta gegga jag befinner mig i.
Det går inte att lindra mitt eget liv, eller likställa mina triviala vardagligheter, med hennes, men det ger mig en känsla av trygghet och tacksamhet ändå! För jag kan gå hem och vila i min säng och njuta av mitt eget täcke och dessutom få sällskap av två kattdamer och deras varma mjuka magar…
Jag undrar, ska jag skämmas för det? Fortsätt läsa