Hon har parkerat sin blå läskback, och sig själv, precis vid entrén till tunnelbanan och jag har sett hennes sönderfrusna och nariga händer, och jag har skådat henne i ögonen och uppfattat bottenlös svart sorg i dem.

13567123_10208242763121453_1818309842590967037_n

Kvinnan på bilden är inte damen som nämns i mitt inlägg!

Vid tunnelbanan och Alby Centrum, sitter en kvinna och tigger pengar med en mugg från MC-Donalds i näven och hon skramlar med de få mynt hon har lyckats få ihop under dagen och hälsar på alla förbipasserande.
Hon sitter där på en blå läskback, med tunna halsdukar och sjalar omkring sin kropp och ber ständigt om några fler slantar.

Jag tänker ibland på henne, när jag själv har gråten i halsen av livsleda, själsliga skavsår och sorg.
Jag funderar på hur förbannat orättvist livet är och att de alltid kommer att finnas människor som har det mycket sämre än jag själv.
Jag säger inte att det på något sätt går att jämföra, att ställa det ena emot det andra, men det är sorgligt och det är förbannat tragiskt!
Det river i mitt hjärta när jag ser henne och ändå, på intet sätt, mildrar det min egen situation, min egen depression och den svarta gegga jag befinner mig i.
Det går inte att lindra mitt eget liv, eller likställa mina triviala vardagligheter, med hennes, men det ger mig en känsla av trygghet och tacksamhet ändå! För jag kan gå hem och vila i min säng och njuta av mitt eget täcke och dessutom få sällskap av två kattdamer och deras varma mjuka magar…
Jag undrar, ska jag skämmas för det?

14962535_10209349211581973_2420500295914917489_nMånga gånger funderar jag över vem hon egentligen är, var hon kommer ifrån och var hon bor någonstans, när hon nu befinner sig i Stockholm.
Jag kan tänka att hon förmodligen är yngre än jag, även om hon ser ut som en sliten gammal kvinna, och jag tror att hon var väldigt vacker en gång i tiden.
Vacker, skrattande och med gott mod, med drömmar om utbildning och skola, och hon fantiserade kanske om ett vackert hus med man och barn…
För självklart har hon barn, skulle jag tro, och förmodligen sitter hennes äkta hälft och tigger växel på annat håll i staden, med en mugg från 7-Eleven eller MC-Donalds.

Hon har parkerat sin blå läskback, och sig själv, precis vid entrén till tunnelbanan och jag har sett hennes sönderfrusna och nariga händer, och jag har skådat henne i ögonen och uppfattat bottenlös svart sorg i dem.
Jag tänker att hon kommer från en by i Rumänien, att hon rest hit för att få ihop lite pengar till dem därhemma och att hon förmodligen inte alls vill vara i Stockholm och Alby, utan hellre hemma hos sin familj.
Men ibland kräver livet av en, att man gör saker som man inte vill.
Och ibland framtvingar livet måsten som ska utföras, för att man skall kunna få en drägligare tillvaro.

13450825_10208059310655256_1600337720466313982_nOch så hälsar jag på henne, när jag ska med tunnelbanan eller när jag går och handlar. Jag säger hej och frågar hur hon mår och hon replikerar med sina inövade svenska fraser; ”Hej, hej! Tjena, tjena”! Och så svarar hon mig på knapp igenkännbar svenska, att det inte är så bra med henne.
Och jag själv har mindre bra med pengar, men det händer att jag sparar några kronor och lägger i hennes mugg.
Det händer att jag köper med mig frukt till henne och någon drickbar yoghurt.
Och någon gång har jag handlat med en stor mugg kaffe till henne, från kiosken som Muhammed äger vid tunnelbaneuppgången på Albyberget. Jag vet inte ens om hon dricker kaffe, men när det var minusgrader och snökaos i Stockholm, tänkte jag att det kunde vara gott med något varmt att dricka.
Och så fann jag några gamla vantar hemma som jag gav henne, för hennes händer var alldeles blåröda av kylan och jag ville att just hon skulle ha de där gamla lagade vantarna, för jag använde dem inte själv längre.13606497_10208235675784274_1161414787466809953_n
Men hon använder dem inte! ”De är till familjen”, förstod jag att hon sa och även en halsduk som jag lyckades plocka fram, en lång stor och tjockt stickad halsduk i grå nyanser, ”kommer väl till pass till dem därhemma”… Hon använder inte den heller…
Det gör inget naturligtvis, att hon väljer att ge dem till sin familj, men det slog mig att hon, och många andra med henne, med en annan etnisk bakgrund än jag själv, väljer att se om sin familj och sina närmaste först, innan de själva tar del av pengar, gåvor och förnödenheter som andra skänker dem.
Så hon sitter där, utan vantar och utan halsduk och fryser, för det finns andra som behöver det bättre än hon själv.

Och jag..? Jag går hem till min man och kärleks fina lägenhet på Albyberget och dricker en varm kopp kaffe med en katt i knät och känner att jag har en förbannad tur som får bo i det här landet! För emedan andra tigger, flyr och försöker undkomma krig och svält, kan jag själv kan distansera mig med kattmagar, ett varmt bad och en varm kram, från min partner och bästa vän…
Jag är trygg!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s