Jag kan inte bara sitta här och bli bitter, förbannad och med armarna i kors och vänta på att någon eller några ska höra av sig, det tar för mycket av min tid och det blir bara oro av det…

img_1232-2Det är Lördag.
Solen har visat sig under dagen.
Det blev en stunds vila, naturligtvis och jag har haft härligt sällskap av katter och min härliga man.
Min kärlek och partner har varit på ett strålande humör, och det smittar av sig på oss andra.

Upptäckte i morse att mina mediciner är slut. Mindre bra!
Jag försökte att få kontakt med psykiatrin och få hjälp med nya recept, men det är lönlöst. Som sagt, det är Lördag!
Jag blev förvånad över att det inte fanns fler recept tillgängliga på Apotekets internettjänst, vilket jag faktiskt trodde, och frågan är varför inte doktorn skrev ut fler recept så att det skulle finnas tillgängligt? Han måste ju ha känt till att medicinen skulle ta slut fortare, med tanke på höjningen av medicinen? Lite mer förutseende hade han väl kunnat vara? 

Och jag är något irriterad över att ingen har hörts av, på snart två veckor, angående blodprover och eventuell ytterligare dos-höjning.
Men, det är ju psykiatrin i Stockholm jag skriver om och allmänt känt är ju att omorganisationerna och besparingarna är totalt misslyckade.
Jag upplevde dock att läkaren, jag och min boendestödjare mötte på Rosenlunds Sjukhus och Psykiatrin, var bra, in-lyssnande och medkännande, dock något disträ och tankspridd, vilket tycks ha visat sig den senaste tiden.
Jag har inte heller hört någonting mer om samtal och eventuell terapi för min del. Jag önskar ju få del av KBT eller DBT-terapi, som ytterligare en del av mitt ”tillfrisknande” från depressionen, men den allmänna inställningen tycks vara att medicinering torde räcka och sedan får man klara sig själv.
Som alltid så får man, eller jag, kriga för att få vidare hjälp, utöver medicinering, och det kan ta tid.
Du har säkert hört det förr, men man måste vara någorlunda ”frisk” för att klara av att vara sjuk.

img_1274-2Jag upplever att det är bättre.
Jag mår okej. Jag har ju lite att jämföra med, om jag säger så, och tillvaron är mycket mjukare och följsammare. Jag vill inte dö längre och det är en så skön känsla!
Jag utgår ifrån att det är medicinerna som gör detta och då blir det extra angeläget att få fortsätta insättningen med Litium. Jag begriper inte vad han tänkte med, farbror Doktorn på Psykiatrin?
Han tänkte väl inte alls, skulle jag tro…
Och jag har bett om sjukintyg och läkarutlåtande till Försäkringskassan, men inte heller det har jag sett till. Och det är lite frustrerande och illavarslande, för jag blir tvungen, igen, att ”gå på” och vara envis för att få saker och ting gjorda.
Jag kan tillägga att jag inte, för tillfället, är byggd för att jaga på myndigheter och vårdpersonal, för jag orkar egentligen inte, men vad ska jag göra och ta mig till, när till och med mitt Boendestöd lyser med sin frånvaro?
Och om jag själv inte sätter igång med att skriva mejl, vara uppfordrande eller överklaga vissa beslut, så blir det inte gjort och jag har bara mig själv att tillgå och skylla på, om allting går i stå.
Så, jag mejlar, skickar sms och jag försöker sända meddelanden till läkare, Socialförvaltningen och mitt Boendestöd och ingen tycks ha tid, eller ens lusten att höra av sig.img_1204-2
Jaga, jaga, och stressa på andra, för att jag ska få hjälp och stöd.
Det är inte särskilt konstigt att jag sover bort resten av min tid, för det går åt väldigt mycket energi och lust till att sköta personlig administration.
Jag har blivit som ett alldeles eget lite företag numer! Jag sitter oftare med papper, överklagan och mejl idag, än vad jag gjort tidigare i mitt liv.
Men som sagt, jag kan inte bara sitta här och bli bitter, förbannad och med armarna i kors och vänta på att någon eller några ska höra av sig, det tar för mycket av min tid och det blir bara oro av det, så då får jag börja grotta och rodda med allting själv.
Jag erkänner; Jag är irriterad på detta! Jag blir nervös och stressad!
Det finns människor omkring mig som ska bistå mig med mycket av det där arbetet och ändå blir jag tvungen att köra på… 

Jag gör så gott jag kan och jag måste få säga att jag fixar det ganska bra, men det hade som sagt varit tacksamt om jag fått det stöd och den hjälp som jag blivit tilldelad… ja, lite mer trygghet!

Ta hand om dig! Njut kvällen!
På återläsande och tack för din tid och uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s