Jag minns inte alltid saker och ting som andra minns det.
Ibland omformulerar jag saker och ting och det blir till en annan sanning.
Ibland minns jag helt andra detaljer än vad andra i min omgivning gör och jag har svårt för tidsperspektiv på händelser och skeenden.
Egentligen spelar det där ingen roll, för min sanning och mitt perspektiv på livet och tillvaron är ju trots allt min, men ibland blir jag förundrad över hur minnet och hjärtat fungerar.
Jag har snart varit nykter i tre år, på juldagen, och det känns som om det var igår jag ”klev av” mitt missbruk.
Jag tror att jag skrivit någon gång i något inlägg, att det var de sista tio åren som var allra värst i mitt beroende och det kan kanske stämma i och för sig, men utför gick det ju när min man och partner gick bort 2006.
Han har varit död i tio år nu, så sju av dem var ett helvete.
Men, som Leif G W Persson lär ha sagt, innan dess var det ett ”kontrollerat missbruk”. Absolut inte ett bruk av alkohol, för redan då hällde jag i mig för mycket. Skillnaden var väl att det var dyrare viner och finare sprit, men annars var jag redan på väg utför. Min mans död fick väl hela skutan att tippa över.
I alla fulla fall… Sju år!
På sju år hann jag med att droga bort allt jag ägde och hade, alkohol är en drog, och på sju år gick jag från en vacker lägenhet i Hammarbysjöstad till hemlöshet och ett liv på Stödboenden.
Fullständigt galet, när jag tänker på det.
Och som sagt, jag minns en sak och andra i min omgivning någonting helt annat.
Och jag har dessutom en förmåga att skala bort och snygga till en del minnen, emedan andra i min omgivning gärna serverar mig snuskiga och kladdiga detaljer!
Vad föranledde till dessa meningar och ord?
En god vän kommenterade mitt inlägg från igår, som för övrigt var ett äldre inlägg som jag valde att publicera igen, och hennes minnen av vår ungdom är en helt annan än min egen och egentligen, som sagt, så spelar det ingen som helst roll, för det ger alltid olika perspektiv på saker och ting. Andras minnen och hågkomster kan ge tillvaron andra färgtoner! Det är bra! Jag tycker att det är schysst!
Det ger en större färgskala åt minnena och det ger en mer nyanserad bild av livets olika skeenden.
För övrigt; Vill jag utnämna och utelämna mig som en diagnostiserad nykter alkoholist, så får det stå för mig, för det är dessvärre en sanning.
Sedan kan man kanske tycka vad man vill om det, att jag är så pass ogenerad, ärlig och rak med hur jag levt och lever, men det är viktigt för mig att berätta och det är viktigt att beskriva hur det är och hur det varit och det är min sanning och min verklighet, och kanske, i slutändan, är det någon och några som hör, finner lugn i att det fixar sig och att det inte är så förbannat svårt att börja om och göra rätt och annorlunda!
”Det kommer att ligga dig i fatet att du berättar och det kommer inget bra ur det alls”, har en bekant sagt.
”Var rädd om din historia och var rädd om dig”, sa en annan nyvunnen vän.
Det kan förmodligen stämma och det är säkert helt korrekt, det är ju enkelt för en tilltänkt arbetsgivare att finna mig och mina ord och meningar, men jag känner ändå att jag har något viktigt att säga och berätta.
Jag har absolut ingenting att förlora längre och jag har ingenting att vara generad över längre, för jag vet varför det blev så här och jag vet varför livet tog mig på ett sidospår! Jag tänker så här ibland, när jag är riktigt under isen och förbannat ledsen; ”Så småningom kommer det att visa sig varför livet och ”Gud” tog mig på den här färden ut i periferin av livet och det kommer att finnas en mening med allting”!
För att citera filosofen Descartes; ”Jag tänker, alltså finns jag”…
Och så tänker jag på all denna röra med psykiatrin, med diagnoser, med utredningar, läkare, sköterskor, sjukintyg och läkarutlåtande, och jag har skrivit så mycket om det och jag har vänt ut och in på hela det förbannade etablissemanget och inkluderat i den soppan är Socialförvaltningen och den geggan som det tillhör.
Myndighetspersoner och läkarkåren inom psykiatrin kan vara oerhört rigida och tillknäppta och dessvärre måste man vara påläst och kunna sin sak! Det kör över en, ganska enkelt och med en depression i släptåg, ger man upp väldigt snabbt! Vem fan orkar!?
Och det har varit väldigt svårt, för mig, att få ordning på allt det där och utan stöd från Boendestödjaren så hade det inte gått att få ordning på det!
Ja, eller ordning vet jag inte, för det trasslar ju fortfarande, men jag är på rätt väg i alla fall!
Men sedan händer det saker på vägen, som att mitt Boendestöd ”tappar bort mig” och håller på att bränna ut sig av arbetsbelastning, eller att jag finner det högst obehagligt att vara i min fina lägenhet efter inbrottsförsöket och då… Då måste man ha möten igen! Möten med Socialförvaltningen som står för kontraktet, Socialpsykiatrin som har insikter om min depression och mina ”svårigheter” och detta tillsammans med Boendestödjaren, om hon nu minns att vi ska ses. Och allt detta för att reda ut det som blivit ”fel” och så ska det upprättas en handlingsplan och med det ska man boka uppföljningsmöte och även ett möte för att jag så småningom ska kunna komma ut i arbetslivet igen! På´t bara!
Det blir bra! Det ordnar sig alltid! Vem sa att livet skulle vara enkelt? Det ska väl krångla en del, innan det blir lugn och ro i tillvaron, skulle jag tro…
Ta det lugnt och var rädd om dig!
På återläsande och Väl Mött / Arthur
(Foto; Per Lundström)
Vardagliga Anteckningar... 