Jag tänkte skriva ”Men” och fortsätta med att skriva om det som stör mig och alla tvångstankar jag har kring att sköta hygienen, men jag struntar i det idag…

fullsizerender-73Det har varit vackert väder.
Lusten till att skriva har sinat. Det är tomt och jag är tyvärr mest trött.
Jag tröstäter en del, igen och har lagt på mig ytterligare kilon. Det var väntat!
Jag ska ta itu med allt detta ätande när jag känner mig piggare och starkare, för jag mår inte bra av det! Inte alls!
Jag uppskattar inte min kropp, när jag göder den till att bli en stor oformlig påse nötter. Jag ska ordna med det…
Just nu; Livsleda och trötthet!

Det blev sent igår.
Jag somnade på soffan och vaknade sittandes med huvudet på sidan. Jag har haft ont i nacken idag. Det är inte bra att somna sittandes i soffan, och så vaknade jag mitt i natten med teven på och två katter i närheten. Jag piggnade naturligtvis till och tittade på lite teve innan jag släpade mig in i sovrummet.
Han snarkar bra, min man och kärlek, och han har en förmåga att sova över hela sängen. Man får putta lite på honom och då får jag och katterna plats i sängen.
Han vaknar dock inte, när man knuffar på honom, tack och lov! Fortsätt läsa

Jag kan inte bara sitta här och bli bitter, förbannad och med armarna i kors och vänta på att någon eller några ska höra av sig, det tar för mycket av min tid och det blir bara oro av det…

img_1232-2Det är Lördag.
Solen har visat sig under dagen.
Det blev en stunds vila, naturligtvis och jag har haft härligt sällskap av katter och min härliga man.
Min kärlek och partner har varit på ett strålande humör, och det smittar av sig på oss andra.

Upptäckte i morse att mina mediciner är slut. Mindre bra!
Jag försökte att få kontakt med psykiatrin och få hjälp med nya recept, men det är lönlöst. Som sagt, det är Lördag!
Jag blev förvånad över att det inte fanns fler recept tillgängliga på Apotekets internettjänst, vilket jag faktiskt trodde, och frågan är varför inte doktorn skrev ut fler recept så att det skulle finnas tillgängligt? Han måste ju ha känt till att medicinen skulle ta slut fortare, med tanke på höjningen av medicinen? Lite mer förutseende hade han väl kunnat vara?  Fortsätt läsa

Hon har parkerat sin blå läskback, och sig själv, precis vid entrén till tunnelbanan och jag har sett hennes sönderfrusna och nariga händer, och jag har skådat henne i ögonen och uppfattat bottenlös svart sorg i dem.

13567123_10208242763121453_1818309842590967037_n

Kvinnan på bilden är inte damen som nämns i mitt inlägg!

Vid tunnelbanan och Alby Centrum, sitter en kvinna och tigger pengar med en mugg från MC-Donalds i näven och hon skramlar med de få mynt hon har lyckats få ihop under dagen och hälsar på alla förbipasserande.
Hon sitter där på en blå läskback, med tunna halsdukar och sjalar omkring sin kropp och ber ständigt om några fler slantar.

Jag tänker ibland på henne, när jag själv har gråten i halsen av livsleda, själsliga skavsår och sorg.
Jag funderar på hur förbannat orättvist livet är och att de alltid kommer att finnas människor som har det mycket sämre än jag själv.
Jag säger inte att det på något sätt går att jämföra, att ställa det ena emot det andra, men det är sorgligt och det är förbannat tragiskt!
Det river i mitt hjärta när jag ser henne och ändå, på intet sätt, mildrar det min egen situation, min egen depression och den svarta gegga jag befinner mig i.
Det går inte att lindra mitt eget liv, eller likställa mina triviala vardagligheter, med hennes, men det ger mig en känsla av trygghet och tacksamhet ändå! För jag kan gå hem och vila i min säng och njuta av mitt eget täcke och dessutom få sällskap av två kattdamer och deras varma mjuka magar…
Jag undrar, ska jag skämmas för det? Fortsätt läsa