Min man och kärlek påpekar att jag skrattar mer. Han säger att jag verkar gladare och lättsammare. ”Nu kanske… det kanske blir bättre nu”? Medicinen kanske fungerar den här gång, tänker jag.

Återigen har jag haft några dagar då jag pendlat mellan sängen och soffan.
Jag försöker att låta det ”bara vara” och åka med i måendet och humöret.
Det går väl sådär, kan jag erkänna!
Det brukar ju skapa ångest av det där, att jag bara sover och vilar. Det skapar en hel del vånda, att jag inte gör någon som helst nytta och att jag inte får någonting gjort.
Som en nyvunnen vän och jag brukar säga och skriva till varann; ”Jag lämnar det därhän”, eller jag försöker i alla fall. För det är ju ganska lönlöst att idissla det där, som jag inte orkar, inte vill eller ens kan förmå mig att göra och ordna med, så jag försöker verkligen ”bara vara” och tänka att det finns en dag i morgon också.
Det räcker med negativitet och det har aldrig gjort något gott för någon.

Eller… Tänk om jag skulle sjunga galet högt, störa alla grannarna, och när de ringer på dörren för att klaga, så bjuder jag in dem på kaffe, men mest för ordningens skull förstås.

Måndag.

Om jag skulle spela hög musik idag och dansa vilt i vardagsrummet, hejdlöst och totalt okontrollerat, tills jag tappar andan?
Tänk om jag skulle ta en långpromenad och njuta av solen, som visar sig mellan molnen, hoppa i vattenpölarna och vråla högt, bara för att jag kan?
Kanske jag skulle kunna träffa en vän och samtala om livet, insikterna vi fått genom vår existens, och flirta med en vacker man på ett café?
Om jag kunde, så skulle jag kanske kunna springa snabbt och starkt genom skogen, fånga frisk luft djupt ner i mina lungor och lyssna till trädens sus och löpa tills benen inte bar mig längre?
Tänk om jag skulle köpa vackra Tulpaner till min man, ställa dem i blickfånget på köksbordet och bjuda på räkor och vitlöksbröd, när han kommer hem?
Jag kanske skulle kunna krypa upp i soffhörnet, med en varm pläd, läsa en bok och låta fantasin skena iväg? En roman om kärlek och tvåsamhet?
Eller… Tänk om jag skulle sjunga galet högt, störa alla grannarna i kvarteret, och när de ringer på dörren för att klaga, så bjuder jag in dem på kaffe, men mest för ordningens skull förstås.
Och sedan, när min dag är till ända, kan jag somna gott mellan varma lakan och mjuka kuddar, tillsammans med min bästa vän och kärlek…
Det skulle kunna vara dagens ”Meningen Med Livet”!

Och när man möter någon som tagit återfall och är mitt uppe i sitt missbruk igen, eller när man träffar nyvunna vänner, som tagit sig ur missbruket, och som berättar att människor dött, då blir det en påminnelse!

Det är Söndag.
Det är jag, min härliga man, kaffe och mjuka kattmagar.
Det regnar och är kallt. Det smattrar på fönsterblecken och glasrutorna.
Och här sitter jag… och skriver… Och jag kan med tacksamhet, just idag, konstatera att jag kan sitta här inne i värmen och titta ut på det strilande regnet, och jag är trygg, varm och omgiven av kärlek och någon typ av vilja och lusta bebor kroppen…

Jag har funderat en del på när människor går sönder, när livet klöser hål på själen och när hjärtat faller ur kroppen och torkar sönder av tårar, sorg och förlust.
Jag har tänkt mycket kring val man gör och grubblat en del på allt det där som man själv är orsak till.
Och så tog tankarna en märklig sväng kring det som jag ofta tänker på; Döden. Att dö. Död, döende och de döda.

När man levt som jag gjort, i missbruk, i hemlöshet och med försök att finna tillbaka till livet, så har man mött väldigt många människor i misär, hopplöshet och uppgivenhet.
Väldigt många av dem är döda idag.
Man blir nästan lite van. Man blir nästan lite avslagen och tänker; ”Jaha, en till”… Visst är det obehagligt?
Jag har inte räknat efter och jag har faktiskt inte funderat över hur många det är, som jag mött genom åren och som inte längre vandrar på den är planeten, men det är många.