Jag hade en dag igår, med en stor klump av ogråtna tårar i halsen och bröstet, och det ville inte lossna.
Det brände och sved.
Jag tror att det var sorg och en känsla av misslyckande som härbärgerade mig.
Sorg över min situation och sorg över all denna tid som rinner iväg, emedan jag själv bara vill sova och vara ifred.
Och ogråtna tårar, över det där livet jag hade en gång och ledsnad över min nuvarande kärleksrelation och hur den krypande går i stå.
Och jag var kanske ledsen över min egen skam och min ångest över hur jag som människa har blivit och att det känns som om jag inte lyckas komma vidare.
Som en symaskinsnål, som står och stampar på ett och samma ställe.
Jag känner genans inför det faktum att jag inte bidrar och att jag inte orkar med att arbeta och vara livskraftig i ett samhälle där aktivitet, bidragande och sysselsättning, är det som räknas och ger pluspoäng på tillfredsställelsekontot.
Jag är så färgade av de där samhällsnormerna!
Jag är, som så många andra, stöpt i formen; ”Du ska göra rätt för dig”!
Och jag skäms för att jag har gått upp i vikt, och jag upplever att jag slöhet-fördärvas av all återhämtning och vilande.
”Du måste se tiden ann! Du har varit sjuk i en depression under så lång tid och det är inte över ännu! Återhämtning och acceptans! Allt har sin tid och tänk inte på ångest och oro över en framtid som ännu inte är”, detta sagt av min Boendestödjare! ”Du kan inget göra! Din moral och dina värderingar är jättefina och bra, men de är inte din verklighet just nu! Det gagnar inte dig alls, just nu”!
Jag har svårt med acceptansen.
Jag har svårt att förstå, fortfarande, att det ska vara så här! Fortsätt läsa →
Gilla detta:
Gilla Laddar in …