Det som är så bra med mig, trots allt, är att jag gjort det jag ska och försökt att genomföra det jag åtagit mig och blivit ombedd att göra, för att det tillhör livets måsten, och jag har gjort det oavsett mitt psykiska tillstånd. Nja, inte alltid, där ljuger jag lite grann, men nästan!

Nyårsafton. 
Det har varit lite vårkänsla ute. Plusgrader och ganska varmt.
Jag får alltid lite vårkänningar när det är plusgrader under vintern, och det även om jag vet att det är månader kvar till våren, värmen och solen!
Förr försökte jag att hindra de där känslorna, eftersom jag kände mig så lurad och korkad när de där mysiga känslorna bubblade upp i kroppen, men numer låter jag det vara och njuter bara av dem.
Man skulle kunna säga att jag får vår flera gånger om, innan den riktiga våren är här! Positiv tanke! Bra va?

En summa och sammanfattning av tvåtusensexton?
Jag vet inte om jag ska ge mig in på det, för det har sannerligen inte varit bra och inte heller ett särskilt följsamt år.
Med lite tur och lite mer ”flow”, så blir tvåtusensjutton betydligt bättre och det med min psykiska ohälsa i åtanke.

Jag skäms för att jag inte orkar och för att jag bara sover och drar mig undan. Och jag skäms för att jag känner mig som en blodigel på samhällets pulsåder. ”Sitt ner i båten! Du kommer att komma igen”!

Jag hade en dag igår, med en stor klump av ogråtna tårar i halsen och bröstet, och det ville inte lossna.
Det brände och sved.

Jag tror att det var sorg och en känsla av misslyckande som härbärgerade mig.
Sorg över min situation och sorg över all denna tid som rinner iväg, emedan jag själv bara vill sova och vara ifred.
Och ogråtna tårar, över det där livet jag hade en gång och ledsnad över min nuvarande kärleksrelation och hur den krypande går i stå.

Och jag var kanske ledsen över min egen skam och min ångest över hur jag som människa har blivit och att det känns som om jag inte lyckas komma vidare.
Som en symaskinsnål, som står och stampar på ett och samma ställe.
Jag känner genans inför det faktum att jag inte bidrar och att jag inte orkar med att arbeta och vara livskraftig i ett samhälle där aktivitet, bidragande och sysselsättning, är det som räknas och ger pluspoäng på tillfredsställelsekontot.
Jag är så färgade av de där samhällsnormerna!
Jag är, som så många andra, stöpt i formen; ”Du ska göra rätt för dig”!
Och jag skäms för att jag har gått upp i vikt, och jag upplever att jag slöhet-fördärvas av all återhämtning och vilande.
”Du måste se tiden ann! Du har varit sjuk i en depression under så lång tid och det är inte över ännu! Återhämtning och acceptans! Allt har sin tid och tänk inte på ångest och oro över en framtid som ännu inte är”, detta sagt av min Boendestödjare! ”Du kan inget göra! Din moral och dina värderingar är jättefina och bra, men de är inte din verklighet just nu! Det gagnar inte dig alls, just nu”!
Jag har svårt med acceptansen.
Jag har svårt att förstå, fortfarande, att det ska vara så här!

Jag har haft återkommande depressioner i hela mitt liv. Det som är tråkigt är ju att det inte blir bättre med stigande ålder… Somliga missbrukar mat, andra alkohol eller andra droger.

Jag har i möjligaste mån försökt att avhålla mig ifrån att skriva så mycket om mitt missbruk och jag har försökt att lämna det bakom mig och istället försökt att berätta och författa om allt det som ligger framåt i livet och allt det som hindrar att livet kan fortgå och komma vidare.

Jag vill ju leva! Jag vill känna glädje och få skratta mer. Skratta inifrån själen och få åka med i en mer njutbar vardag och tillvaro!
Njutbart, underbart, framgångsrikt och mjukt, vill jag att livet ska vara!

Och jag skriver om psykiatrin och om vården.
Jag skriver om besvärligheterna med Socialförvaltningen och Försäkringskassan och jag försöker att återberätta känslan av att vara en labbråtta, när nya mediciner ska provas ut och sättas in.
Och jag har berättat om nonchalansen och om hur de tänker, på psykiatrin, om psykiskt sjuka människor och som dessutom har ett före detta missbruk bakom sig.
Missbrukare vill Psykiatrin inte befatta sig med och de hänvisar alltid tillbaka till Beroendemottagningarna, Vårdcentralen eller Kommunen, om man vill få fortsatt hjälp.