Jag blir nervös av tunnelbanan, alla reklamskyltar, alla dessa som vill ha mina pengar till olika ändamål och så bilder från Stadsmissionen och bilder på olyckliga barn som har föräldrar som super för mycket.

”Det är i de skrivna orden som jag vågar, kan och har förmågan att beskriva livet och dess olika nyanser”.

Att skriva gör det så mycket enklare att berätta om det som är svårt.
Ibland är att tala med sina närmaste, det svåraste man kan göra. Orden räcker inte alltid hela vägen.
Jag hävdar fortfarande att det är enklare med de skrivna orden, än de talade.
Jag upplever fortfarande att det är smidigare att skriva och berätta om det mörkaste och jobbigaste i livet, än vad det någonsin kommer att bli att prata om det.
Och jag tänkte en tanke, eller fler, att det kanske är så att det bor en hel del skam och ångest hos mig ändå, när det visar sig att jag inte vill eller ens kan förmå mig att samtala om mina svårigheter, utan att jag hellre skriver om dem?img_1142
Det skulle kunna vara så att jag ändå skäms för den jag är och för den jag blivit och då utgör de skrivna orden ett skydd och en barriär mellan mig själv, livet och verkligheten?
Men oavsett vilket, så är det jag skriver ett vädringsfönster och ett luftintag för min själ och mina tankar. Det är i det skrivna ordet som mina funderingar och grubblerier kommer ut ur kroppen och får ett fäste på mina tangenter. Det är i de skrivna orden som jag vågar, kan och har förmågan att beskriva livet och dess olika nyanser.
Och med det skrivet, så skulle det kunna vara så att det är ett enkelt sätt att på något vis hålla en viss distans till dig som läser och samtidigt skapa ett skydd och en mur ifrån verkligheten och ändå kunna bjuda in till mig, mitt och mina vardagligheter?
En tanke bara. En fundering…

”Jag orkar bara inte! Nej tack, jag avstår! Jag klarar ju inte ens av att åka in till stan en ”vanlig” helg”…

Här om dagen avnjöt jag en stor mugg kaffe tillsammans med min Boendestödjare.
Vi pratade om lite av varje.
Vi pratade om julen och hon undrade hur min julafton ser ut.
”Jag firar inte jul”, sa jag, ”Det kommer inte in så mycket som en julkula i mitt hem”. För mig är det skönt och för mig saknar julen betydelse.
Jo, kanske lite god mat, en extra varm kram och kanske en julklapp från min man och kärlek, men mer ä så blir det inte!

Jag orkar inte! Jag kan knappt med att gå på stan och trängas med alla julhandlande människor. Hysterin stör mig! Jag blir nervös av att trängas överallt och det stressar mig med all musik, alla röster, alla människor, alla påsar och julklappar, alla barn och dessutom hundar som måste uppleva eländet.
Jag blir nervös av tunnelbanan, alla reklamskyltar, alla dessa som vill ha mina pengar till olika ändamål och så bilderna från Stadsmissionen och bilder på olyckliga barn som har föräldrar som super för mycket under storhelgerna.
Intrycken blir för mycket. Jag blir oerhört trött i huvudet. Jag blir fullständigt utmattad!sam_0105-2

Jag orkar bara inte! Nej tack, jag avstår!
Jag klarar ju inte ens av att åka in till stan en ”vanlig” helg, på grund av allt stoj och stim. Jag undviker det! Jag vill inte! För övrigt kan jag njuta ändå, men i betydligt mindre skala. Det blir mest lugn och ro, ensam, och med teven.

Och jag antar att julhandeln kommer att slå alla rekord i år också och att alla mammor och pappor blir utblottade, när barnen vill ha dyrare och fler julklappar, och somliga får ingenting alls!
”Jag tänker vila”, sa jag till min Boendestödjare, ”återhämta mig och se på teve och klappa katter”.
”Jag orkar inte”, fortsatte jag, ”jag vill inte längre och det där med jul och storhelger griper inte tag i mig längre! Det har ju blivit mer gamande och gapande, än njutbart och familjärt. Mer, mer och jag vill HA”!
Dessutom finns det människor som inte får någonting alls… Och dem har jag i åtanke och funderar över hur deras tillvaron kommer att se ut? Det är lite tragiskt och sorgligt att det blivit så här, att somliga får mängder och andra människor knappt en julskinka. Julen och Jultomten får inte mina pengar i alla fall, jag kan nog njuta ändå…

Ta hand om dig därute i världen!
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s