Jag är hemskt ledsen, men ingen av oss kommer att överleva det här livet! Döden slår besinningslöst, oavsett samhällsklass och oavsett om vi försöker att förhindra den…

Det är Söndag och Andra Advent.
Jag mår relativt bra. Jag är oerhört tacksam för det.
Det bor mer skratt i kroppen och det är lättare att vara människa.
Jag behöver inte brottas med döden och jag behöver inte mardrömmarna om natten, och då känner jag att jag är på rätt väg.
Jag är fortfarande trött. Jag sover och vilar mycket, men det är inte hela världen just nu. Det är okej ändå.
Jag bad en bön i morse, att det ska förbli bättre och att känslan av lättnad ska bestå. ”Gud, jag behöver det, en raksträcka! Jag vill njuta nu och få leva”!

”Vi provar det här, i kombination med de där gröna och tar bort den där och provar, på nytt, den här och kanske en av de där blå”?

Jag har provat en hel del mediciner för att få ordning på livet.
Jag har plöjt igenom en hel del medikament för att kunna, på något vis, komma upp på banan igen.
Ibland har det känts som om läkare och psykiatriker inte riktigt har haft koll på vad de gör och hur de ska gå tillväga för att hjälpa mig undan mörkret och döden. För det har handlat om att leva eller dö, för mig! Det har verkligen varit en balansgång mellan att andas och att dra det sista andetag.
Och Psykiatrin har provat, testa, försökt och provat något nytt. Förkastat, förhalat och förkastat återigen. 
”Vi provar det här, i kombination med de där gröna och tar bort den där och provar, på nytt, den här och kanske en av de där blå”?
Och jag förstår människor, som i desperation och förtvivlan, inte orkar mer och väljer att ta sitt liv, jag gör det! Jag har varit där och snubblat och jag har haft dagar när jag inte kunnat släppa tanken på att ge upp…

Det fina med mig, är min medvetenhet och mina livsinsikter.
Jag har skrivit om detta tidigare, men att leva i en djup depression är som att betrakta sig själv från ett annat håll, utifrån och från ett sidospår av livet, som om nedstämdheten och det kaotiska svarta är baksidan av tillvaron och ett helt annat sätt att vara på.
Jag vet vem jag är och vem jag var, när jag var en aktiv, gladare och mer följsam människa, och den bilden stämmer inte på något sätt överens med den jag blivit och den jag varit i min depression.
Och om jag har det i åtanke, att jag kan bli fri och att jag kan bli frisk igen, bli en gladare och nöjdare man, så håller jag döden och dödstankarna på avstånd.
Men erkännas ska, att i de mörkaste av dagar har svärtan tagit överhanden och alla de där bra insikterna om vem jag är och vem jag var, har varit som bortblåsta!
Men jag lever. Jag är vid liv ännu!
Jag är tacksam att det känns bättre!
Jag är oerhört glad för de få människor som står mig allra närmast, att de har stått ut med mig, och önskat att få vara en del av mitt liv, oavsett hur min värld har sett ut, för det är ren tacksamhet!

Och att prata om döden och längtan efter lugn och ro i den, är skrämmande och ingenting som de flesta vill läsa om.

Och när jag skriver om döden och döendet, då slår det mig att det är ytterst få som verkligen vågar läsa om det.
Det ligger mycket skam i att vara deprimerad och det finns en hel del ångest och skuld i det, detta nedkokat med rädslor för att människor faktiskt väljer att ta livet av sig eller har en önskan om att få dö, det skrämmer människor som fan!
Människor, i alla fall i Västvärlden, är livrädda för döden och döendet, och att skriva om en melankoli som sakta tar en nedåt i dödstankar, är för många förbannat olustigt att ta till sig och läsa om.
Men faktum är att det är fler människor i vårt samhälle som mår riktigt dåligt idag och det är fler som söker hjälp och försöker att finna räddningen på olika sätt, men vi pratar inte om det! Och oavsett om avdramatisering sker, i vissa mått, via tevedokumentärer, Facebook-grupper eller böcker, så är det fortfarande ett smygande samtalsämne och det är fortfarande ett förbannat hysch-hysch kring depressioner och döden…
Elefanten i vardagsrummet…
Och att prata, eller skriva i mitt fall, om döden och längtan efter lugn och ro i den, är skrämmande och ingenting som de flesta vill läsa om.

Jag är hemskt ledsen, men ingen av oss kommer att överleva det här livet!
Döden slår besinningslöst, oavsett samhällsklass och oavsett om vi försöker att förhindra den…
Och med förhoppning om att färre väljer att avsluta livet, tidigare än vad det var tänkt, så kan jag skriva att det blir bättre! Livet återkommer!
För somliga av oss tar det oerhört mycket tid i anspråk och många dagar av livet går till spillo, men det blir bättre!
Det måste det bli… Det måste bara bli bättre!

Ta hand om dig! Njut dagen och på återläsande!
Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s