För hur kommer det sig att jag själv, när det var som allra värst och när ingen såg mig krypa omkring på alla fyra av sorg och depression, ändå haft ett ständigt mantra malande i huvudet; Detta är inte jag!

fullsizerender-86Det var en högst märklig natt inatt, med en hel del konstiga drömmar. Klev upp några gånger och hade svårt att somna om.
Varmt i sängen, katterna hysteriska och i min skalle surrade grubblerierna på i det oändliga, som om jag inte behövde vilan.
Jag var ju så där outhärdligt trött, med grus i ögonen och ben som knappt bar mig, och ändå ville inte huvudet slappna av och varva ner.

Jag hade samtal med ”Gud” under morgonen och funderade över syftet med alla hjärnspöken och idiotiska grubblerier, och det enda jag kan komma fram till är att det är funderingar som behöver komma ut i ljuset och att det finns saker och ting som jag behöver reda ut.

Och det är gammalt ”skit” som snurrar runt!
Gamla pojkvänner, relationen till min mamma, mina nuvarande relationer till mina nyvunna vänner, min nya kärlek och en del ”bekanta”.
Jag snurrar runt i meningen med livet, varför jag orsakade allt trassel, all självförnedring och varför jag inte visste bättre när jag så väl kände och såg själv, att jag var på väg utför.

Och varför ska man behöva gå igenom allt det där? Förluster, missbruk, depressioner och sorger?
Och varför utnyttjar en människa en annan och varför låtar människor sig utnyttjas? För kärlek? För en plats bland alla andra? För att känna sin älskad? Fortsätt läsa