För hur kommer det sig att jag själv, när det var som allra värst och när ingen såg mig krypa omkring på alla fyra av sorg och depression, ändå haft ett ständigt mantra malande i huvudet; Detta är inte jag!

Det var en högst märklig natt inatt, med en hel del konstiga drömmar. Klev upp några gånger och hade svårt att somna om.
Varmt i sängen, katterna hysteriska och i min skalle surrade grubblerierna på i det oändliga, som om jag inte behövde vilan.
Jag var ju så där outhärdligt trött, med grus i ögonen och ben som knappt bar mig, och ändå ville inte huvudet slappna av och varva ner.

Jag hade samtal med ”Gud” under morgonen och funderade över syftet med alla hjärnspöken och idiotiska grubblerier, och det enda jag kan komma fram till är att det är funderingar som behöver komma ut i ljuset och att det finns saker och ting som jag behöver reda ut.

Och det är gammalt ”skit” som snurrar runt!
Gamla pojkvänner, relationen till min mamma, mina nuvarande relationer till mina nyvunna vänner, min nya kärlek och en del ”bekanta”.
Jag snurrar runt i meningen med livet, varför jag orsakade allt trassel, all självförnedring och varför jag inte visste bättre när jag så väl kände och såg själv, att jag var på väg utför.

Och varför ska man behöva gå igenom allt det där? Förluster, missbruk, depressioner och sorger?
Och varför utnyttjar en människa en annan och varför låtar människor sig utnyttjas? För kärlek? För en plats bland alla andra? För att känna sin älskad?

Och så det där märkliga, att jag överlevde och att jag lever, till skillnad från så väldigt många andra jag har mött genom åren, och att jag har lyckats komma igen och tillbaka till en schysst tillvaro och att jag aldrig, trots all uppgivenhet och mina tankar på att få dö, inte givit upp och inte lagt mig ner för att dö, utan svurit och spottat i nävarna och krigat vidare. Dock med stöd från andra medmänniskor!

Och min nya kärlek? Hur kommer det sig att han står ut och vill vara med på den här resan? Han skulle kunna ge upp och be mig fara åt helvete! Och varför är jag så snål med orden och berättelserna kring hur det är och hur det var, gentemot honom? Varför bryter jag inte ihop och delar med mig, till den som betyder allra mest för mig, just nu?
Och så denna förmån att få ta hand om två vilsna katter, som behöver så galet mycket kärlek att det ibland blir alldeles för mycket att hantera, och som alltid kommer och möter mig i dörren när jag kommer hem, det är en sann förmån och det är så mäktigt ibland!

Och jag har haft turen, trots allt, att få tillgång till ett eget boende, en egen säng, egna kläder och ett väldigt fint hem!
Och jag har fått möjligheten till utredningar, sjukhusbesök, undersökningar och slutligen, efter två år, även fått hjälp via psykiatrin med min psykiska ohälsa.

Och jag tänker på alla dem som inte orkar och inte står ut!
Alla de som går vilse i sig själva och inte hittar ut igen, och som väljer att ge upp och ta sitt liv eller återgå till ett liv i missbruk.
Och jag funderar över varför människor tappar bort sig själva och inte minns vem och vilka de egentligen är, i all gegga och allt kladd av dåligt mående?
Varför ser inte somliga själar att den psykiska ohälsan de befinner sig i, egentligen inte är den personen de är, utan väljer istället att kväsa och kväva sig själva ännu mer, med droger eller annat missbruk?
För hur kommer det sig att jag själv, när det var som allra värst och när ingen såg mig krypa omkring på alla fyra av sorg och depression, ändå haft ett ständigt mantra malande i huvudet; ”Detta är inte jag! Det här är inte den jag är! Jag är inte den här fläcken av meningslöshet och uppgivenhet! Detta är inte jag, detta är inte jag”… Var kom den styrkan ifrån? Var någonstans huserade den insikten och hur kommer det sig att den medvetenheten dök upp när det var som allra värst? Är det inte märkligt? Nästan lite magiskt…
Och jag har tur, för hur det än är med mig som människa och man, så bor det väldigt mycket mod, styrka och kaxighet i den här mannen, och detta oavsett om jag vågar erkänna det eller inte! Så är det väl så? Det måste väl vara så? För varför överlevde jag emedan många andra förlorar och inte orkar med?
Människor ger upp överallt! Somliga känner oerhörd skam och ångest, emedan ytterligare någon inte står ut med skulden och med skiten man orsakat andra och sig själv, och plötsligt ger man upp, väljer döden eller missbruket…

Och jag skäms inte längre!
Jag ser min sanning, jag vet vad jag gjort och jag vet hur det blev, men jag skäms inte längre. Det är ingen idé!
Jag har förlorat allt jag äger och har!
Jag har förlorat en vacker kärlek, ett underbart hem och en härlig tid med det vackra och njutbara i livet! Och jag har varit en elak, taskig och ond människa, i mitt tidigare missbruk, som ingen känner igen idag, 
Men… jag skäms inte längre… För det är ingen idé! Det är en stor del, dessvärre, av min historia. Jag är ledsen, men så här blev det. Jag skäms inte, men jag kan känna ånger för hur det blev!

Och jag lider av psykisk ohälsa och kanske att jag aldrig hade hamnat så lågt och så förvirrande nära döden, om min psykiska instabilitet hade uppmärksammats när jag var yngre? Kanske hade jag kunnat räddas mycket tidigare?
Och när jag väl önskade hjälp och räddning, så fick jag kämpa och kriga som sjutton! Och jag har skuldbelagts av psykiatrin och de har skickat runt mig kring halva Stockholm, och ändå har jag tänkt, sagt och talat för min sak; ”Ni ska hjälpa mig! Ni måste rädda mig undan mig själv, för jag klarar inte detta ensam”!

Och de som inte orkar, tänker jag, de som inte har en kärlek, en Boendestödjare och en Socialassistent som hjälper till och för ens vilja och önskan framåt, vad blir det av dem?
Det är dem vi ser på gatorna, supande, knarkande och med hopplöshet i kroppen!
De som givit upp, de som ser så slitna och trötta ut, de som luktar illa och som bor på gatan, det är människorna som aldrig fick hjälp eller ens bad om det.
Det är dem vi inte vill se eller höra, de uppgivna och förlorade, de som inte orkade med hela systemet, valsen med sjukvården, och som slutligen gav upp… de som står och trycker utanför Systembolaget eller vid Tunnelbanan… De, är det osynliga folket!

”Jag ska ut och leta drömmar
till mitt nya jag
Jag har delat upp i högar
dåligt och bra
Jag pussar på det onda
och älskar allting som är gott
Och jag har blivit till en helhet
av de gåvor jag fått”

~Guldgrävarsång, Eva Dahlgren~

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur. Sommaren som gick)