Somliga av oss gör samma val en gång till, som om vi skulle kunna klämma fram ett annat resultat och som om vi måste vara säkra på att det verkligen blev galet fel.

Det bor en obehaglig avund hos mig.
Det bor en del genomjävlig bitterhet och missunnsamhet i min kropp, och jag uppskattar det inte alls! Det känns ganska snaskigt och smutsigt, men jag erkänner det ändå! Jag är väl knappast ensam… Visst är det genant? Obehagligt sant!
Det gnisslar och brinner av ilska, i huvudet, och jag är uppgiven.
”Varför kan hon och han, och inte jag?
Varför blir mina energier till luft och tomhet, emedan andra rusar omkring i livet och lever?
Hur kommer det sig att andra kan resa, arbeta, leva livet, umgås och vara sociala, medan jag själv… Jag orkar inte”!

Jag mår bättre nu, absolut, jag tackar Litium för det, men det är en bit kvar! Jag befinner mig ännu i en depression, i mitten av den kanske, men jag mår så otroligt mycket bättre! Tacksamt, som sagt! Ibland känns det dock som om andra känslor blivit mycket skarpare och klarare, i sin framtoning! Du vet… de där obekväma sanningarna och känslorna som inte fått utrymme tidigare, för att Döden varit på dagliga besök; Avund, missunnsamhet och ilska!

Jag är oerhört glad för att livet känns bekvämare, men somliga dagar bär jag på avund, trötthet och uppgivenhet.
Och dessa malande tankar…
Jag får inte ordning på min skalle. Jag får inte ordning på mina känslor. Jag kan inte skapa lugn och ro, för det rusar i huvudet och jag känner en fullständig livsleda emellanåt och tänker ofta; ”När fan är det nog”?
Jag vill ha tillbaka mitt liv! Jag vill få leva och känna någon form av livsglädje! Jag vill få vara människa och jag vill känna mig fin och ha energier att orka med…
Jag önskar, jag vill och jag hoppas… Mer mod, mer längtan, mer energi och mer glädje!