Somliga av oss gör samma val en gång till, som om vi skulle kunna klämma fram ett annat resultat och som om vi måste vara säkra på att det verkligen blev galet fel.

addDet bor en obehaglig avund hos mig.
Det bor en del genomjävlig bitterhet och missunnsamhet i min kropp, och jag uppskattar det inte alls! Det känns ganska snaskigt och smutsigt, men jag erkänner det ändå! Jag är väl knappast ensam… Visst är det genant? Obehagligt sant!
Det gnisslar och brinner av ilska, i huvudet, och jag är uppgiven.
”Varför kan hon och han, och inte jag?
Varför blir mina energier till luft och tomhet, emedan andra rusar omkring i livet och lever?
Hur kommer det sig att andra kan resa, arbeta, leva livet, umgås och vara sociala, medan jag själv… Jag orkar inte”!

Jag mår bättre nu, absolut, jag tackar Litium för det, men det är en bit kvar! Jag befinner mig ännu i en depression, i mitten av den kanske, men jag mår så otroligt mycket bättre! Tacksamt, som sagt! Ibland känns det dock som om andra känslor blivit mycket skarpare och klarare, i sin framtoning! Du vet… de där obekväma sanningarna och känslorna som inte fått utrymme tidigare, för att Döden varit på dagliga besök; Avund, missunnsamhet och ilska!

Jag är oerhört glad för att livet känns bekvämare, men somliga dagar bär jag på avund, trötthet och uppgivenhet.
Och dessa malande tankar…

Jag får inte ordning på min skalle. Jag får inte ordning på mina känslor. Jag kan inte skapa lugn och ro, för det rusar i huvudet och jag känner en fullständig livsleda emellanåt och tänker ofta; ”När fan är det nog”?
Jag vill ha tillbaka mitt liv! Jag vill få leva och känna någon form av livsglädje! Jag vill få vara människa och jag vill känna mig fin och ha energier att orka med…
Jag önskar, jag vill och jag hoppas… Mer mod, mer längtan, mer energi och mer glädje!

Jag ser på semesterbilder. Andra människors bilder. Andras tillflykter och fristäder.
Jag blir avundsjuk när blå hav, vackra stränder och gröna palmer, väller ut ur bilderna. Jag blir avundsjuk när jag ser andra människors lycka, glädje och färgstarka självporträtt, och det svider i magen när människorna på alla dessa färgstarka bilder, ler, skrattar, dricker drinkar och äter god mat. Varför inte jag? Varför kan inte jag? När ska jag återfinna lite av just den där glädjen och det där livet? Och själv… Jag? Jag orkar inte… Jag har inte energin!

einsteinLivet är jävligt orättvist.
Livet är inte schysst och fair, någonstans. Det är bara att hacka i sig och det är bara att finna acceptans i det. Visst är det för jävligt?
Är det inte orättvist att somliga måste tigga ihop till mat och frukt, emedan andra bara flyter omkring och inte behöver kämpa så förbannat?
Visst är det väl orättvist att somliga människor lever på gatan och utan säng att sova i, medan vi andra kan låsa vår dörr och krypa ner mellan varma lakan?
En hel del är vi maktlösa inför. En hel del kan vi inte göra någonting åt…
Annat skapar bitterhet och ånger, skuld och dåligt samvete.

Och ibland gör vi val som vi kanske inte skulle ha gjort, när det visar sig vara totalt fel och desorienterande i slutändan, och resultatet blir till katastrof och total förödelse.
Somliga av oss gör samma val en gång till, som om vi skulle kunna klämma fram ett annat resultat och som om vi måste vara säkra på att det verkligen blev galet fel.
Vi gör om och hoppas på ett rätt och så blir det fel! Igen!
Och så gör vi om det en gång till, och hoppas att den här gången… och så blir det fel på nytt. Som Einstein sa; “Definitionen av galenskap och dumhet, är att göra samma sak igen och igen och förvänta sig andra resultat.”

sprit-eller-drogerLivet är orättvist. Livet är förbannat smaklöst oschysst.
Somliga tar till flaskan, för att fly. Andra injicerar skit i sina vener, för att komma undan livet och orättvisorna.
Andra ”njuter” av olika partners, byter ut dem ihop om att ”den rätte” ska fixa livet och ytterligare någon äter ihjäl sig, som tröst, för att livet är så genomjävligt och orättvist.
Några svälter sig, andra äter och dricker för mycket, för att få en kick.
Och någon påtänd sate tigger pengar i tunnelbanan och skyller i samma andetag på samhällets orättvisor för att livet blivit som det blivit.
Och en del av oss är kroniskt deprimerade, maktlösa inför psyket och själens svarta svärta, och några människor har bokstavskombinationer i en lång följd och känner att ”livet är bra jävla orättvist! Livet är ett skit och förbannar Gudlöst”.

Frågan är när vi inser att vi har egna val, och om vi då gör någonting åt situationen?
Frågan är om vi är beredda att ta emot hjälp, kriga för att få hjälp och vägledning ut ur det som är orättvist och jävligt illa i livet, eller om vi kanske har blivit så beska och bittra att vi skiter i vilket?
Hur länge ska man skylla på alla andra, för att livet blev så jävligt och orättvist? Och när ska man tänka om och sluta upp med att skuldbelägga föräldrar, syskon och uppväxten, för att man hamnat snett i tillvaron?img_0973
När väljer man att se på världen med andra ögon och när försöker man ärligt, sant och korrekt, att omvärdera livet? Och när, tänker jag, finns det möjligheter att se på sig själv, verkligen se sig själv och tänka; ”Jo, jag klarar det här, jag ordnar det här! Jag behöver bara mer tid, mer lugn och ro och jag behöver bara stöd och instruktioner om hur jag skall gå tillväga”.

Jag har blivit tydligare i min önskan om hjälp, både från vården och dem jag har omkring mig, och jag vet och har förstått att mina upplevelser är mina och jag kan göra någonting åt dem! Det som hände mig igår representerar inte den jag är idag. Det som jag utsattes för som barn och under min uppväxt, är inte det som är mitt sanna och riktiga jag! Jag måste omvärdera, se på mig själv och tänka; ”Det går att ordna och det går att fixa till! Det är mycket liv kvar och det ska bli smidigt och fint”! 
Jag är trygg.

Väl Mött / Arthur
(Bilderna är hämtade från Google Bildsökning. Foto; Arthur)

 

2 tankar på “Somliga av oss gör samma val en gång till, som om vi skulle kunna klämma fram ett annat resultat och som om vi måste vara säkra på att det verkligen blev galet fel.

  1. Djupt mänskliga funderingar som vi alla har nån gång tror jag iallafall. Känns igen måste jag säga men allvarliga nog när man fastnar i det. Så fantastiskt bra att du skriver och på samma gång sätter igång tankar på det egna handlandet. Tack för många tankeväckare och må du snart kommer ut i ljuset, som finns någonstans och bara väntar på dig. Det vet jag..kramar ❤

    Gillad av 1 person

    • Tack för din kommentar! Skönt att få bekräftelse på att jag inte är helt ensam om att ”lida” av avund 🙂 Livet går framåt och jag med det och jag upplever att jag mår så väldigt mycket bättre, dock en bit kvar! Men om detta är början på vägen tillbaka till ”ljuset”, så bådar det gott! Tack för att du delar med dig av dina ord och funderingar! Jag uppskattar det! TACK! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s