…mina vänner, nyvunna och de som hängt med ett tag, jag ber om ursäkt för orkeslösheten och min ovilja! Jag ber om ursäkt för att jag tackar nej, avbokar i sista stund och uteblir, men jag orkar bara inte!

img_1385Vänner, familj, relationer och kärlek.
Ett fenomen. Ibland, en besvärlighet!

När man inte är helt hundra i sitt mående, så skapar de skavsår i huvudet.
Det nöter och det ligger ann, allt det där som man önskade att man orkade göra och skulle ha gjort.

Jag mår bättre! Jag har inte känt så här på drygt ett år och det är okej att leva och vara människa, men det som är ett återstående problem, är orken och motivationen att företa sig saker och ting.
Ännu finns ingen ork.
Fortfarande känns det hopplöst meningslöst och ännu är det innehållslöst att komma iväg och hitta på någonting. Jag vill verkligen inte! Det bor en del oro och rädsla i det där också, att möta och bemöta andra människor!
Om jag absolut inte behöver göra mig ”besväret” att träffa andra människor, så väljer jag att stanna hemma i min trygghet och i mitt eget lugn. Jag trivs bäst där!
För jag vill inte! Jag har ingen lust! Varför ska jag? Meningen med det, att kliva ut i verkligheten och möta människor och vara social?
Vad är syftet med att vara en del av alla andra? Och varför måste jag vara en del av umgänge, familj, vänner och kärleken, när jag faktiskt är bäst ensam?

tradet-dramatisktDet är samhällets konventioner, som ringer i skallen. Andras åsikter om hur man borde vara och hur man borde leva, ljuder i huvudet.
Det förväntas av en, att man ska vara glad och pratsamt social.
Man bara ska umgås och vara trevlig! Man bara ska möta nya människor för att få nya ”inputs” och förnyade infallsvinklar till tillvaron, för det är ju så bra.
Man måste skapa nya möten, för att få frisk luft till sina åsikter och tankar om livet, politiken och olika samhällshändelser.
Men jag!? Jag vill inte! Jag orkar inte! Jag är för trött!
Allra helst vill jag säga; ”Jag skiter väl i det! Jag skiter fullständigt i vad du och ni tycker”! Men jag gör inte det, säger dumheter, för jag har god ton och hyfs och dessutom är jag alldeles för snäll och vältalig för att vräka ur mig sådana yttranden till mina medmänniskor.

Och det skulle ju kunna stanna vid det, att ”jag skiter i vilket” och inte vill!
Och jag skulle kunna låta mig vara nöjd med det konstaterandet, att jag ännu inte är återställd och att jag ännu inte återfått mitt gamla jag och min tidigare ork, men icke!

Det sker nämligen andra saker i huvudet! Spökena vaknar till liv och det snurrar igång en hel del ånger, skuld och en sjujäkla massa dåligt samvete, när orkeslösheten och oviljan lyckas ta överhanden i mitt liv!
För jag blir naturligtvis tillfrågad, fortfarande tack och lov, om jag vill vara med och delta i umgänge och sociala möten, nu till jul allra helst, och jag säger; ”Kanske! Jag kanske kan och orkar”! Och så blir det bara skit av det!img_1272
Och i min skalle drar spökena igång med att storgräla; ”Du är lat! Jävligt slö! Taskig är du, som inte vill och inte ställer upp! Vad är du för en vän? Vem tror du att du är? Det är ingen som räknar med dig längre! Opålitlig, det är vad du är! Du kommer att dö ensam! Ynkligt, det är vad det är”!
Och jag värjer mig och försvarar mig så gott det går, taggarna utåt, för jag orkar inte! Jag har inte lusten och modet längre! 
Och ögonblickligen påbörjas nya valser av självförebråelser, av sådant som sagts mig de senaste åren; ”Man måste komna ut! Det är farligt att vara ensam! Träffa människor och få umgås är viktigt i ett dåligt mående! Man måste komma ut och trampa ny mark, för att veta att man lever”! 
Och vad gör man? Vad gör jag?
Jag blir undvikande och undflyende förstås, för att slippa ställas inför mina egna förebråelser och tolkningar av vad andra kan tyckas tänka och tro, för de förstår inte mig i alla fall! Det blir enklast att stänga dörren och låsa om sig, för jag är bäst ensam.

vill-du-ha-en-idiotOch jag saknar mina vänner och jag skulle så gärna vilja ta en fika, avnjuta en lunch eller gå på bio. Jag skulle önska att få träffa mina nyvunna vänner, när de väl är i Stockholm och umgås, prata och utbyta åsikter och funderingar om saker och ting. Och jag saknar det… Jag saknar en härlig middag, att få dansa på lokal och få känna mig fin och välklädd och kanske våga flirta med någon.
Men jag orkar inte. Jag vill inte och jag har ingen lust! För, vad är meningen egentligen? Syftet?
Å ena sidan och andra sidan… Jag skulle önska att jag orkade och jag skulle önska att jag hade lusten och modet… Men jag är inte där ännu! Vill och vill inte. Skulle önska, men orkar inte…

Så… till mina vänner, nyvunna och de som hängt med ett tag, jag ber om ursäkt för orkeslösheten och min ovilja! Jag ber om ursäkt för att jag tackar nej, avbokar i sista stund och uteblir, men jag orkar bara inte! De senaste åren har jag varit trött, maktlös och ledsen, men jag är på gång! Jag hoppas och tror att jag kommer igen och att jag vill och att vi kan träffas, kramas och umgås igen, det tar bara lite längre tid än vad jag räknat med!
Men jag lever! Jag har överlevt det värsta, och i det bor det fanimej tacksamhet!

Väl Mött / Arthur
(Foto; Arthur)

1 tanke på “…mina vänner, nyvunna och de som hängt med ett tag, jag ber om ursäkt för orkeslösheten och min ovilja! Jag ber om ursäkt för att jag tackar nej, avbokar i sista stund och uteblir, men jag orkar bara inte!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s