Och jag tänker på hur fort livet går och hur snabbt det kan vara över och att jag borde, måste och skulle kunna, ta hand om mig på ett bättre sätt. Jag är mån om hur jag ser ut och jag är rädd för att bli gammal.

13873176_10208485775796618_6636770543152378413_n.jpgJag är mån om hur jag ser ut.
Jag är rädd för att bli gammal.
Jag är rädd för att dö. Eller… jag är inte rädd för döden längre, men jag är rädd för vägen dit. Vägen mot döden, som kan innebära sjukdom och lidande.
Vägen mot döden, som kan medföra en svår ålderdom och en skruttig kropp.
Jag är rädd för att bli gammal.

Och jag tänker på hur fort livet går och hur snabbt det kan vara över och att jag borde, måste och skulle kunna, ta hand om mig på ett bättre sätt.
Och med olika mediciner, för att stävja min depression, så har jag gått upp i vikt, och det blir inte alls bättre av att jag tröstäter och är hopplöst beroende av socker.
Litium säker ämnesomsättningen rejält och det är viktigt att man rör på sig för att inte gå upp så mycket i vikt.
Det har jag inte gjort den sista tiden, rört på mig!
Inga dagliga promenader, ingen Yoga och inte heller någon typ av träning alls.
Jag har inte orkat och jag har varit, eller är, obeskrivligt trött och muskelsvag, vilket jag trodde berodde på biverkningar av Litium, men då är det istället Sköldkörteln som börjat spöka och inte fungerar som den ska, vilket innebär extrem trötthet, andfåddhet, viktuppgång och svaghet i musklerna.
Och jag kan lova att det verkligen är muskelsvaghet och andfåddhet som tagit över, för det kan vara jobbigt att bara ta sig ur soffan, utan att hjärtat sticker iväg, jag andas häftigare och blir andfådd. Fortsätt läsa