Jag har haft återkommande depressioner i hela mitt liv. Det som är tråkigt är ju att det inte blir bättre med stigande ålder… Somliga missbrukar mat, andra alkohol eller andra droger.

Jag har i möjligaste mån försökt att avhålla mig ifrån att skriva så mycket om mitt missbruk och jag har försökt att lämna det bakom mig och istället försökt att berätta och författa om allt det som ligger framåt i livet och allt det som hindrar att livet kan fortgå och komma vidare.

Jag vill ju leva! Jag vill känna glädje och få skratta mer. Skratta inifrån själen och få åka med i en mer njutbar vardag och tillvaro!
Njutbart, underbart, framgångsrikt och mjukt, vill jag att livet ska vara!

Och jag skriver om psykiatrin och om vården.
Jag skriver om besvärligheterna med Socialförvaltningen och Försäkringskassan och jag försöker att återberätta känslan av att vara en labbråtta, när nya mediciner ska provas ut och sättas in.
Och jag har berättat om nonchalansen och om hur de tänker, på psykiatrin, om psykiskt sjuka människor och som dessutom har ett före detta missbruk bakom sig.
Missbrukare vill Psykiatrin inte befatta sig med och de hänvisar alltid tillbaka till Beroendemottagningarna, Vårdcentralen eller Kommunen, om man vill få fortsatt hjälp.

Och i det läget måste man vara någorlunda frisk för att kunna vara sjuk, för att få hjälp, räddning, och för att kunna kriga för sin sak! Två år tog det för mig, innan jag blev tagen på allvar och någon lyssnade.
När en läkare på Psykiatrin sa till mig att han inte brydde sig om mitt missbruk och att vi inte skulle prata om det, så började jag att gråta, för det har varit mitt stora ok och min värsta besvärlighet att behöva sätta in en motstöt inför.
Och jag har försökt att förklara och berätta, och jag har verkligen varit ärlig och sagt som det var, och att jag vet varför jag blev missbrukare och så snuskigt beroende av drogerna, (Alkohol är en drog! Den värsta!) för jag vet, jag är medveten, och jag har insikterna om varför det blev som det blev!

Jag är dubbeldiagnostiserad.
Jag har haft återkommande depressioner i hela mitt liv. Det som är tråkigt är ju att det inte blir bättre med stigande ålder, snarare tvärtom. Nedstämdhet, depressioner och olika svårigheter, växer till sig och blir djupare och större med åren, och jag har självmedicinerat under större delen av mitt liv, på ett eller annat vis, för att smita undan och komma bort från mina tillkortakommanden. Fly livet! Smita från känslorna! Vill inte leva! Livet är svårt!
Och somliga självmedicinerande missbrukare, missbrukar mat, alkohol eller andra droger, och andra individer med diagnoser, finner andra sätt att stå ut med livet och tillvaron. Träning, självsvält, hetsätning och sex, är bra exempel på hur människor täpper till sina mörka och svartaste sidor, för att orka med livet och det skavande grubblerierna.

Och när man väl vill göra sig av med den där tyngden, missbrukar-skiten, som för en del kommer att leda till en alldeles för tidig död, så får man oftast nej och nobben ifrån vården och psykiatrin, eftersom missbruk och beroende inte ”ligger på deras bord”!
Och det är då det tredje världskriget startar!
Överklagningar, anmälningar till Patientnämnden och Inspektionen För Vård Och Omsorg, IVO, och jaga på ansvariga och chefer för att få hjälp, förståelse och räddning. Och dessa skrivelser, dokument och intyg som man sätter på pränt och skakar fram, de tar aldrig slut! Och så skriver man ännu mer, igen och igen, och ber om hjälp ifrån de som är kunniga och pålästa, och så skriver man lite till och skriver igen och vänder ut och in på sig och… man skriver igen och förnedrar sig fullständigt! Blottar sig in i minsta proton!
Och jag har skrivit så mycket och så många gånger, att jag gråtit och skrikit av frustration!
Och jag har bönat och jag har bett och jag har till och med blivit aggressiv och elak, för att få till en undsättning och hjälp!

Och man måste ha mod! Man måste ha människor omkring sig som ger stöd och mod, och man måste ha skydd och backup av andra människor som håller en på benen!
Och slutligen, så händer det saker och man tänker; ”kanske att hjälpen är på väg och kanske att livet kan börja levas igen…?
Kanske att jag fått rätt medicin den här gången och kanske att jag lyckats med att göra min röst hörd, blivit sedd”! Men jag har fortfarande problem med tilliten och jag tror inte på någonting förrän jag själv ser ett resultat och jag litar inte på någon.
Och mycket av mitt liv har passerat med dödsångest och en önskan om att få dö, o-levt liv och outnyttjad tid, och det finns mycket sorg i det som jag måste bearbeta! Men just nu mår jag okej och jag vill inte ta livet av mig längre…
Det känns som om jag är på väg och på gång!

Och i vilket fall som helst. Mitt missbruk och allt som det medförde, är en stor del av mitt liv och en stor sten som jag bär med mig. Jag, och många andra med mig som missbrukat, har självmedicinerat och försökt att komma undan verkligheten och livet, för att det varit för svårt för oss, men med rätt hjälp och rätt diagnos så kan man kanske man kan få rätsida på monstren i huvudet och spökena i magen.
Man måste bara ha rätt stöd, rätt hjälp och tillräckligt mycket ilska, för att få räddning och hjälp ifrån psykiatrin och vården, för i annat fall ger man upp och tar till drogerna och missbruket igen!
Den enklaste lösningen och det man känner till = Självmedicinering och bedövning!

Och jag!? Jag själv? Jag tror ärligt och sant, att det värsta är överståndet och att jag KAN få ordning på livet igen!

Väl Mött / Arthur  

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s