Jag hade en dag igår, med en stor klump av ogråtna tårar i halsen och bröstet, och det ville inte lossna.
Det brände och sved.
Jag tror att det var sorg och en känsla av misslyckande som härbärgerade mig.
Sorg över min situation och sorg över all denna tid som rinner iväg, emedan jag själv bara vill sova och vara ifred.
Och ogråtna tårar, över det där livet jag hade en gång och ledsnad över min nuvarande kärleksrelation och hur den krypande går i stå.
Och jag var kanske ledsen över min egen skam och min ångest över hur jag som människa har blivit och att det känns som om jag inte lyckas komma vidare.
Som en symaskinsnål, som står och stampar på ett och samma ställe.
Jag känner genans inför det faktum att jag inte bidrar och att jag inte orkar med att arbeta och vara livskraftig i ett samhälle där aktivitet, bidragande och sysselsättning, är det som räknas och ger pluspoäng på tillfredsställelsekontot.
Jag är så färgade av de där samhällsnormerna!
Jag är, som så många andra, stöpt i formen; ”Du ska göra rätt för dig”!
Och jag skäms för att jag har gått upp i vikt, och jag upplever att jag slöhet-fördärvas av all återhämtning och vilande.
”Du måste se tiden ann! Du har varit sjuk i en depression under så lång tid och det är inte över ännu! Återhämtning och acceptans! Allt har sin tid och tänk inte på ångest och oro över en framtid som ännu inte är”, detta sagt av min Boendestödjare! ”Du kan inget göra! Din moral och dina värderingar är jättefina och bra, men de är inte din verklighet just nu! Det gagnar inte dig alls, just nu”!
Jag har svårt med acceptansen.
Jag har svårt att förstå, fortfarande, att det ska vara så här!
Och jag begriper inte varför det inte blir bättre och jag är livrädd för framtiden! Rädd för vad som kommer och hur jag ska lyckas ta itu med det framförliggande.
Jag ska ju ut i arbete.
Jag sak finna en sysselsättning.
Jag ska återigen få kollegor och ha ett arbete att gå till. Frågan är bara när och hur det kommer att se ut? Vad ska jag företa mig, vad förväntar sig Försäkringskassan och Socialpsykiatri av mig?
Människor tvingas ut i arbete och sysselsättning, så även jag så småningom, och det oavsett hur man mår och känner inför det och i dagsläget frågar jag mig; ”Hur ska det gå till? Hur ska jag kunna lyckas”?
Och min Boendestödjare har ju rätt när hon ständigt påpekar att det inte är viktigt just nu! Mediciner och terapi ska få ordning på mig först och sedan kan jag börja oroa mig för allt det som ligger i framtiden!
”Skapa inte problem, av någonting som ännu inte är ett problem”, som min man och partner säger och det är ju helt sant! Men jag ÄR en orolig och lite nervös man och jag grubblar för mycket över tillvaron! Jag tycker dock att jag försöker tänka bort allt det där som jag inte kan bemästra just nu, just idag och i skrivande stund, men mitt huvud lever sitt liv alldeles för sig självt.
Och jag tänker på mina pengar, min ekonomi, mina räkningar och på allt det jag försöker att få råd till, man blir ju inte rik på Sjukersättning direkt, och jag oroar mig redan nu för när Högkostnadsskyddet för mina sjukhusbesök passerar bästföredatum, och hur sjutton ska jag har råd med det?
Och ska jag verkligen behöva gå till Frälsningsarmén igen, och be om hjälp?
Ska jag behöva söka pengar ur fonder på nytt, pengar som jag för övrigt aldrig får, och måste jag förnedra mig och be om hjälp från min syster, och min man?
Och så tänker jag på, vilket jag grubblade över inatt, om jag får en ny lägenhet i vår, var kommer jag att hamna?
Måste jag då byta socialförvaltning, Boendestöd och vem kommer att hjälpa mig att flytta? Och med en ny bostad, måste jag söka nya pengar från Försäkringskassan och blir det avslag, igen, då måste jag överklaga och sätta igång med alla papper, intyg och dokument på nytt!
Och återigen, denna skam över att vara sjuk, ledsen och trött! Att vara deprimerad och totalt viljelös! Det är så pass skamfyllt att jag ljuger för grannarna när de frågar hur jag mår, och jag säger att jag är sjukskriven och ”snart tillbaka på jobbet”!
Varför ljuger jag? Jag skäms över min situation! Skäms som fan!
Och det märkliga i allt detta är att jag mår bättre!
Det känns lättare och bättre! Jag vet inte om du förstår dilemmat, men det blir tveeggat och jag får inte ihop det i skallen!
Å ena sidan mår jag bättre än på länge, men å andra sidan så är jag maktlös och orkeslös inför min egen ovilja och trötthet, och för det skäms jag!
Jag skäms för att jag inte orkar och för att jag bara sover och drar mig undan.
Och jag skäms för att jag känner mig som en blodigel på samhällets pulsåder.
Och med detta får jag med mig; ”Se tiden ann! Du måste ta det vackert! Sitt ner i båten! Du kommer att komma igen”!
Frågan är bara när och hur? Vem vet och vem kan svara på det!?
Väl Mött / Arthur
(Bilder; Arthur)
Vardagliga Anteckningar... 